Ibland när jag lägger mig för att sova så kommer tankarna ikapp...de där jobbiga tankarna som jag försöker blockera om dagarna för att orka. Som t ex tankar om fler barn. Vi har inte haft planer på fler barn. Vi har fullt upp med de två busfrön som vi har, och vill vara så bra föräldrar som möjligt till dem. Men långt in i mitt hjärta har det alltid funnits en längtan efter en dotter och jag känner mig inte helt klar med barndelen. Jag kan inte påstå att jag längtar efter sömnlösa nätter och bebisskrik. Det gör jag verkligen inte. Men det andra...Det mysiga. Att få vara gravid... köpa söta flickkläder och kamma långt flickhår och göra flätor när hon blir äldre.
Men hur blir det nu? Finns det någon möjlighet? Är det ens någon idé att tänka, hoppas och önska längre? Har vi något val? Det stackars barnet kan ju bara inte bli friskt med två föräldrar som gått på cellgifter och brytit ner sina kroppar. Hur var det nu? Frös M ner spermier innan sin behandling. Kan inte komma ihåg, och inte han heller. Men jag tror att han gjorde det. Men jag då? Hur förstörd är jag inuti och hur länge kommer det ta innan min kropp återhämtar sig. Gör den det någonsin innan jag blivit för gammal för att bli gravid? Jag blir 39 år i år. Klockan tickar!
Antagligen är jag sjuk i huvudet och jäkligt egoistisk som ens tänker tanken på att vilja ha fler barn. Man ska vara tacksam för det man har, det vet jag. Men jag har alltid velat ha mer. Velat ha det jag inte har. En avundsjuka som gnager i mig fastän jag inte vill. När man inte har något val gör det extra ont.
Du är inte f ör gammal Annica, bara mer erfaren! Och DET är ingen dum egenskap om man vill ha många barn. Kram <3
SvaraRadera