Ibland önskar jag att friska fick känna på vår cancerångest och oro. Kanske bara för en dag eller så. Så att de kan förstå hur jävla dåligt vi mår även om det inte syns på utsidan. Och för att de ska uppskatta sitt liv och sin hälsa lite mer.
Jag har haft ont i brösten i ett par veckor eller så. Till slut blev oron för mycket och jag fick träffa min läkare i Uddevalla idag. Han klämde lite och sa att det kändes så bra så. Att man kunde ha lite ont i bland efter strålning och så. Fick ingen mammo, UL eller röntgen. (Fick det i dec-12) Har ju inte känt nån knöl. Ville egentligen få UL för att kunna känna mig lugn, men ville inte verka sjåpig eller tjatig. Nu, väl hemma, ångrar jag att jag inte frågade. Känner mig alltid så underlägsen alla manliga läkare. Känner mig som en liten barnrumpa som inte kan nånting. Som inte har nåt att säga till om. Fan!!....Blev så ledsen på vägen hem, även om allt verkade bra. Vill ju veta varför det gör ont i bland. Vill vara frisk nu. Vill slippa oron och ångesten. Enligt läkaren har jag störst återfallsrisk inom de två första åren med min Elston 9. (Den snabbast växande sorten.) Det har gått ca 1 år nu.. Men det är såklart ingen garanti att det inte kommer senare. "Oron kommer du att ha kvar hela livet, om du så blir 80 år", sa han. Hur ska man hantera den på bästa sätt? Blockera tankarna när de kommer? Eller...ja, jag vet inte.
Jag är ändå nöjd med att jag äntligen fick ut ett par rejäla primalskrik i bilen hem. Som de har längtat efter att få komma ut!! Det var skönt att bli av med dem!
