I onsdags var det dags för den 4:e operationen på ett år. Port-a-cathen skulle ut. Det hade jag verkligen sett fram emot, men sent på tisdagseftermiddagen började jag få ont i halsen och sen blev det bara värre och värre. Operationen skulle ske under lokalbedövning så jag visste inte hur petiga de var med om man hade lite ont i halsen.
Jag gick upp strax före 6:00 på onsdagen för att duscha noga, väcka barnen och fira maken som fyllde år. Vid 8:00 skulle vi åka till Uddevalla, jag och M, men jag ringde så fort Dagkirurgens telefontid började vid 8:00 och frågade om jag fick komma. Det fick jag INTE! Det var ju snopet och besvikelsen var stor. De var väldigt noga med att inte operera om man visade tecken på sjukdom. Så de gav mig en ny tid, den 10 oktober, och det är bara till att hoppas att jag kryat på mig tills dess. Förkylningen tog nämligen ordentlig fart och jag börjar nästan bli lite orolig för att jag åkt på lunginflammation. Jag får feber VÄLDIGT sällan. En gång var femte år ungefär. Men nu har jag haft feber under ett par dagar (för andra gången i år), är jättesnuvig, hostig och det är jättetungt att andas. När jag gått upp för trappan har jag verkligen jobbigt med andningen. Inte bra! Jag har ju inte varit sjuk så många dagar ännu, så jag får väl avvakta och se om det håller i sig eller blir värre, så får jag väl kolla upp det. Det är nämligen större risk för lunginflammation när man genomgått cytostatika och strålning. Slemhinnorna i lungorna har t ex tagit stryk.
