Nu kör vi!

Det blev strålning vid 14-tiden i torsdags. Jag fick prata lite med en trevlig sköterska först och sen fick jag hoppa upp och lägga mig på min avgjutna form. De ritade ännu mer på min kropp och kollade inställningar innan de till slut lämnade mig ensam för att stråla från ett annat rum. Det surrade och lät, men kändes eller syntes inget. Jag fick gå över till huvudbyggnaden och lämna blodprov så att de kunde kolla mina värden efter cytostatikabehandlingen. Efteråt mådde jag lite illa, vilket höll i sig resten av dagen. Jag var helt slut när jag kom hem och sov i några timmar.

På fredagen var det dags igen och tejpen de satt över några ritade streck mellan brösten var ingen hit för min hy. Det kliades, sved och var rött och det kändes inget vidare att de skulle stråla på det. De bytte till ett lite skonsammare plåster, men efter 4-5 ggr ska jag få en tatueringsprick där istället. Jag satte Mepilex förband på bröstet för att förhindra brännskador. Men det känns lite underligt att sätta förband innan jag känner eller ser något. Mina svar på blodproven hade kommit och det var godkänt. Hb var lite lågt, 106, men jag är alltid låg. Åkte hem, mådde lite illa och sov i några timmar igen.

Idag var det återigen dags för lite strålning. Jag har fått önska ungefärlig tid för strålning och så sätter sköterskorna upp tid på ett tidkort åt mig, en vecka i stöten. Själva strålningen tar bara ett par minuter, men sen så tar det lite längre stund att kolla så att jag ligger rätt mm. Allt som allt tar det ca 10-20 minuter nu. Första dagen tog det 50 min. När jag låg själv i rummet började det komma dumma tankar. Att det kändes fel att bli strålad. Så onaturligt. Det kan ju liksom inte bara vara bra för kroppen. Undrar hur mkt som blir förstört inne i kroppen bortsett från cancerceller? Hade lust att resa mig och gå därifrån, men det var bara till att bita ihop. Passade på att fråga en sköterska om det var vanligt att man blev illamående efteråt. Det var det väl inte direkt, men visst var det möjligt. Han trodde nog mest att det var psykiskt, vilket jag också egentligen tror. Det är nog mitt betingade illamående som hängt med sen cellgifterna. Min hjärna gillar inte sjukhus längre helt enkelt. Idag har det dock varit bra på den fronten. Men jättetrött är jag ju förstås. 30 behandlingar kvar! Hej å hå!

Strålande Start!

Vad snopet det blev! Skulle ha varit på min första strålbehandling vid 10, men vid 8 ringde de och meddelade att de hade tekniskt fel. Förhoppningsvis får jag komma efter lunch nån gång, men vi skulle höras av vid 12 och kolla läget. Jahopp...vad gör man nu då? Det blir tokigt med barnen i eftermiddag är jag rädd, men det får lösa sig på nåt sätt. Hinner ju inte hem tills de slutar. Skit också, nu får jag väl göra lite nytta istället!

Avtackning i för små kläder

Men herre gud, hur trött får man vara egentligen? Jag blir ju inte piggare av att sova mer heller, men man måste ju ändå testa. Har sovit middag 4 timmar idag. Hade lätt kunnat gå och lägga mig och sova 4 till. Men istället borde jag gå ut och få lite energi...frågan är om jag orkar. Helt knäppt det här!

Ikväll ska jag träffa mina arbetskamrater för att tacka av fina J som går i pension. Det kommer att bli väldigt tomt efter henne, så det är väl varningsläge för känslosvall. Jag har träffat ett par stycken av dem medans jag varit sjuk, men inte hela gänget. Vad konstigt det känns att träffas efter 6 månader hemma! 6 månader... det har gått fort på nåt konstigt sätt. Vissa dagar har visserligen aldrig velat ta slut och jag har velat snabbspola fram när jag mått som värst. Men nu är jag ute ur cyto-tunneln i alla fall. Det kan dock fortfarande komma nya biverkningar så här en tid efter, som tex att tappa naglar eller att ögonfransar och bryn trillar av helt och hållet. Värk i kroppen... Jag har faktiskt lite ont i ena pekfingret och hoppas att jag inte fått nån form av artros eller liknande. Men tänker vi inte på det så finns det inte, eller hur!? Hur som helst så är troligtvis det värsta med cyton avklarad och nu är det snart dags för nästa steg.

Dagens stora problem är vad jag ska ha på mig, nästan allt är för litet. Jag har gått upp 8 kg under cellgifterna och satt personligt viktrekord. Inget att fira precis och blir ju inte roligare när folk påpekar hur tjock man har blivit. Tack, jag lider som det är redan och behöver ingen påminnelse. När man går igenom detta cancerhelvete ska man inte behöva stå till svars för sin vikt också. Det är det minsta problemet just nu, även om det inte känns så litet. Skulle vinden vända och jag skulle bli liggande på sjukhus med metastaser i kroppen är det nog inte helt fel att ha några kilon att ta av heller. Hellre det än att tyna bort. En del människor saknar empati...så är det bara. Men nu glömmer vi det och går och tar ytterligare en kik i garderoben. Kanske har det tillkommit nåt plagg sen förra vändan...

I wish

Inför strålningen

Hoppsan, jag har visst glömt att berätta att jag var på Sahlgrenskas strålmottagning förra veckan. Då fick jag en form gjuten efter min kropp av en slags plastsäck full med små små frigolitkulor och så sögs luften ur. Oj vad bra jag förklarar... Därefter ritade ett par sköterskor streck på min överkropp, som jag inte förstår nånting av. De satte även dit tejpbitar över tre markeringar, vilket stramar och klias nu. Känns lite onödigt att göra detta två veckor innan strålning, då markeringarna börjar gå bort och tejpen börjar lossna lite. När de var klara ct-röntgades jag och sedan tog de kort på mig - topless. Jag bad dem att inte lägga ut bilden på facebook, och de lovade att låta bli. Men skulle ni se nåt så hojta till! Man kan inte lita på sjukvården nuförtiden...

Nästa vecka är det dags för första strålningen. Den första tiden har jag inbokad, men sen blir det nog lite drop in-aktigt, men man får bestämma ungefär tid innan. Förmiddag eller eftermiddag. Eller vad vet jag. Hjärnan funkar inte längre. Det märker ni va? Flummigare och flummigare inlägg. Ja ja, det är en del av denna cancerresa. Det får man på köpet.

När jag strålats några gånger kommer de att tatuera in några prickar på mig som markerar vart jag ska strålas. De är små och liknar luffartatuering.

Borde nog införskaffa lite krämer att smörja in mig med inför strålningen. Många tycker att Aloe Vera är bra. Andra säger att man absolut inte ska använda det. Även sjukvården rekommenderar olika, så det är svårt att veta vem man ska lyssna på.

Det verkar som man bara får information om behandlingar om man är med i någon förening, typ Johanna eller Amazona. Jag har då inte fått någon info om något föredrag eller så. Likaså sminkkursen jag var på. Den hörde jag om på Facebook. Varför kan man inte få info på sjukhuset? Hmmm...

Ungefär såhär kommer det att se ut när jag strålas.

Jag kommer att få hålla händerna i ett handtag ovanför mitt huvud.

Starkare än du tror

Det är ganska ofta jag får höra att någon tror att de inte skulle orka gå igenom en behandling som jag gör. Visst känner jag ibland att jag bara vill försvinna, ge upp och skita i allt, men då kommer ALLTID tankarna på att jag inte kan lämna mina barn. Det är dem som gör att jag kämpar. Att lämna dem utan mamma finns inte på kartan. Den tanken är outhärdlig. Det orkar jag inte ens prata om. Så när någon säger sådär till mig, svarar jag bara att jag inte har nåt val. Det finns ju inget. Självklart skulle du orka gå igenom samma sak som mig. Det är ett helvete, men man får bara ta ett steg i taget.