Port-a-cath operation

I onsdags var jag och mamma i Uddevalla igen för att jag skulle få en venport, Port-a-cath, inopererad under lokalbedövning. Tänkte att det skulle gå fort, med tanke på att de inte skulle söva mig, men oj oj oj.... Först fick jag vänta 45 min innan jag fick komma in på Dagkirurgen. Sen tog det en timme med förberedelser, som vid en vanlig operation med sladdar, slangar, nålar, tusen frågor mm. Blodtrycksmätare och dropp sattes på vänster sida. De vill inte belasta min högra sida nu när jag opererats där och de plockat bort min portvaktskörtel. En läkare kom in och ritade en pil där jag skulle opereras och han berättade lite hur det skulle gå till. Men han iii-ade så mycket, en riktig ö-bo, så jag lyssnade inte så mycket på vad han sa. Mest på hur han sa det. Ha ha...

Till slut rullades jag in i operationssalen och där förbereddes det ännu mer, med tvätt, operationsdukar, grönt tält ända fram till näsan på mig, musik i öronen mm. Jag fick lugnande så det snurrade en del, sedan lokalbedövning och så körde de igång. En himla massa människor som skötte sina arbetsuppgifter. Jag kände hur de ryckte och slet strax nedanför mitt vänstra nyckelben och att någon tryckte in nån sorts slang i riktning mot axeln. Lite läskig känsla, men det gick bra. Då och då körde någon av de manliga sköterskorna fram sitt huvud mot mitt i tältet och kollade om jag var ok. När läkaren till slut sydde ihop mig gjorde det ont. Jag tjoade till och tänkte be om mer smärtstillande, men han bad om ursäkt och sa att det bara var ett stygn kvar, så var han klar sedan. Ok då´rå! De gjorde någon sorts röntgen på plats innan de var klara tror jag. Operationen tog ca 45 min.

När läkarna var klara med sitt, så blev jag omplåstrad ända upp på käken och sedan rullades jag iväg på uppvaket för att vänta på en annan röntgen. Det tog tid! Jag fick inte äta eller dricka och hade inte ätit sedan midnatt, så det kurrade en hel del i magen. Jag ringde mamma och berättade att det skulle ta minst en timme till. Hon satt i foajén och väntade på mig. Jag passade på att sova en stund eftersom det inte fanns något annat att göra. När jag vaknade var det mörkt ute. Till slut kom samtalet från röntgen att jag fick komma upp till dem. Äntligen! Upp...och sedan ner igen! Sedan fick jag vänta på svar en stund innan jag fick tillåtelse att fika. Vi var inte många kvar på uppvaket vid det här laget och klockan närmade sig 17.30. Då fick jag äntligen ett OK att mina röntgenbilder såg bra ut och det blev dags för te, mackor och juice. Jag kastade i mig maten, sprang på det obligatoriska toalettbesöket och fick mitt dropp urkopplat, bytte om och skyndade ner till stackars mamma som väntat på mig i hela 5 timmar! Underbara fina mamma, jag älskar dig så!!!