Först skulle jag gå till Bröstcentrum för att träffa den äldre läkaren som skulle operera mig. De hade diskuterat fram och tillbaka i läkarteamet, hur mycket de skulle ta bort av mitt bröst och till slut bestämdes det att det förhoppningsvis skulle räcka med att ta bort en bit av bröstet i mitten. Bröstvårtan skulle bort bl a, men det visste jag sedan tidigare. Sedan skulle läkaren se hur det såg ut i bröstet under operationen och om det hade spridit sig till lymfkörtlarna i armhålan.
Vi fick vänta en stund i väntrummet innan jag fick gå in på ett annat rum igen för att få radioaktivt ämne insprutat strax ovanför bröstvårtan. Jag är ganska tuff när det gäller sprutor, men det här gjorde riktigt ont!! Portvaktskörteln är den första lymfkörteln som lymfan dräneras till från bröstet. För att kunna identifiera portvaktskörteln behöver man spruta in radioaktivt ämne under huden i bröstet. Det radioaktiva ämnet sprider sig med lymfvätskan i bröstet och fastnar sedan i portvaktskörteln. Ett blått färgämne sprutas också in i bröstet efter man blivit sövd. Detta görs för att lymfkörteln ska färgas blå så att läkaren lättare ska kunna hitta den. Under operationen av lymfkörteln görs en snabbanalys av den. Denna undersökning kallas Sentinel node.
När detta var klart följde min Kontaktsköterska med oss till Dagkirurgen där jag skulle opereras. Det var dags att säga hejdå till min fina M, som skulle passa på att handla lite julklappar under tiden jag var på operation och uppvak. De visste inte om jag skulle få komma hem samma dag, så jag fick klä av mig mina kläder och lägga dem i en stor plastsäck med mina personuppgifter på. Påsen förslöts och lades i ett skåp. Nyckeln till skåpet fick jag sätta fast på mitt sjukhus nattlinne med en säkerhetsnål. En sista kiss innan det var dags att träda in på operationsavdelningen.
Väl inne på förberedelserummet blev jag återigen kopplad till en massa slangar och sladdar. Fick svara på en massa hälsofrågor, fick varma goa strumpor, filtar och kuddar. Det var ganska många olika personer som kom och gick. Alla hade operationskläder och wettexmössa på huvudet, så det var svårt att se skillnad på dem nästan. En AT läkare skulle sätta en nål på handen på mig, men det började inte så bra när hon inte ens kunde tvätta mig rätt innan hon skulle sticka. Jag blev inte orolig, men det kändes väl sådär lagom kul att hon också skulle sticka mig. Mycket riktigt stack hon helt fel och stack rakt igenom blodkärlet. En sköterska kollade henne och sprutade in två sprutor med koksaltlösning för att se vad som hände. Det reste sig en stor bula på handen, så visst var det helt galet! Jätteläskig känsla och jag och sköterskan fick hjälpas åt att trycka ner koksaltsbulan en stund. Sköterskan stack mig igen på nästan samma ställe, men var osäker, så de beslutade att sticka mig på ett nytt ställe när jag sövts. Klantar!!
Jag fick nåt lugnande som gjorde mig otroligt snurrig i huvudet. Därefter bad de mig sätta mig upp för att få en lokalbedövning insprutad bak i ryggen. Den kändes rätt bra den också!! Det var inte så himla lätt att sätta mig upp, för så snurrig var jag. Men sen var det dags att åka in i operationssalen. Där fick jag hoppa över till en annan säng och blev återigen ompysslad så att jag låg riktigt skönt på alla sätt och vis. Jag fick nåt mot illamående och jag påminde dem om att jag skulle bli omstucken på handen. En sköterska bad mig tänka på något trevligt ställe och sedan somnade jag fort.
Poff, så var det klart! Så känns det som när man vaknar i alla fall. Jag minns att det första jag gjorde var att känna efter om jag hade något bröst kvar under förbandet, och jodå, det fanns det allt och det var en lättnad. Min läkare kom ganska snart, när jag fortfarande var lite dimmig i huvudet och sa att han ville ge mig en present i förskott. Han berättade att portvaktskörteln var fri från cancer och att det alltså inte hade spridit sig. Underbara nyheter! Den här gången kände jag mig lite mer mörbultad efter operationen, vilket inte var så konstigt. Den var så mycket större än den förra. Men jag mådde ändå tillräckligt bra för att orka fika och gå på toa ganska snart. Men jag var väldigt snurrig och det var jättesvårt, eller rättare sagt helt omöjligt, att gå rakt mellan toan och sängen. Kände mig helt dyngrak! Efter en stund blev det lite platsbrist och de flyttade iväg mig till ett avlägset hörne där jag kunde ligga och vila och läsa lite. Efter ett tag kom läkaren igen och bytte några ord med mig och gav mig ett sjukskrivningsintyg på en månad. Jag fick även tabletter mot värk och illamående. Sedan kom min Kontaktsköterska och tittade till mig och frågade om jag ville stanna över natten eller åka hem. ÅKA HEM såklart!! Jag ville verkligen inte vakna upp på sjukhus på min födelsedag och luciamorgon.
Jag mådde lite illa, men vågade inte säga nåt ifall de inte skulle släppa hem mig då. Men när de tagit bort droppet och jag klätt på mig mina egna kläder frågade jag om jag kunde få nån tablett för jag mådde liiiite liiite illa. Sköterskan sa bara att det var synd att jag inte sa det innan hon tagit bort slangen ur handen på mig, för då hade hon kunnat spruta in nåt där. Jag fick stå mitt kast helt enkelt. Ringde M och han skulle komma genast. Jippie, dags att åka hem!
Pappa hade sms:at under dagen och frågat om jag ville ha något särskilt till middag. Kåldolmar svarade jag mest på skoj, för det är min favoritmat, som jag aldrig äter. Men självklart gjorde mamma och pappa kåldolmar till middag som var färdig när vi kom för att hämta Lille M. Kärlek!
När jag precis kommit hem ringde det på dörren och min chef kom med en blombukett till mig, sedan slängde jag mig i soffan med dunderhuvudvärk och min stackars sönderstuckna hand dunkade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar