Courage

Glöm inte klämma & Försäkra!

Du glömmer väl inte att klämma på dina bröst en gång i månaden om du är kvinna?! Helst dagen efter avslutad mens om du är i fertil ålder.

Du kan gå in på Klämdagen på Facebook och bli påmind av dem varje månad. Välj dag här!

 

 

Med tanke på hur många som råkar ut för bröstcancer (eller annan cancerform) så vill jag tipsa er om att skaffa en bra försäkring INNAN ni blir sjuka. Se över dina försäkringar och kolla vad som täcker sjukdom. Själv hade jag missat detta. Jag är inte så insatt, men kolla gärna Redcats!

 

"Redcats Hon & Han är en försäkring som ger dig ersättning direkt
efter ställd cancerdiagnos i bröst och underliv för kvinnor eller bland annat prostata för män vilka är bland de vanligaste cancerformerna i Sverige.

Ersättningen utfaller som ett engångsbelopp på 130 000 kronor som du använder
precis som du själv vill. Behöver du sjukhusvård får du dessutom 1 000 kronor per dag
i upp till 100 dagar."

 

Jag har sagt det förut, men jag säger det igen:

1 av 3 drabbas av cancer någon gång i livet.

 

 

Lyrics

Besked om rehab

Nu har det gått 10 dagar sedan avslutad behandling. Först blev jag rödare och rödare på bröstet och en bred strimma bak mot ryggen som kliades, stack och sved. Men nu de sista dagarna har det blivit mycket bättre. I halva armhålan och på ärret där de kollat portvaktskörteln är jag brunbränd (där det tidigare varit grått) och jag ömsar skinn. Jag har haft mepilexförband på ända tills igår. Jag har trappat ned med smörjandet av Eloconsalva sedan sista strålveckan och nu har jag slutat med den, men smörjer med Miniderm. Minns inte om jag skrivit det tidigare, men jag testade att smörja med Aloe Vera gel, men då blev huden mer irriterad. Har även testat Aloe vera ansiktscreme i ansiktet ett tag, men har då blivit irriterad i hyn. Antar att jag inte tål det då. Bäst att låta bli...

Bortsett från strålskadan så mår jag hyffsat, om man bortser från den förbannade tröttheten. Jag längtar SÅÅ tills det vänder och jag orkar lite mer. Det är så enormt frustrerande att inte orka göra det jag vill, och jag blir ju inte direkt glad av att känna mig så begränsad - och handikappad. Jag som annars älskar att påta i trädgården, sitter nu på altanen och ser den förfalla. På sin höjd går jag runt och klipper lite här och lite där med sekatören ibland. Men ogräset försöker jag blunda för. Mitt inredningsintresse har också fått ta en paus. Vi blev precis (någorlunda) färdiga med renoveringen av vardagsrummet i höstas när jag hittade knölen i bröstet. Jag skulle fixa gardiner, matta, kuddar till sofforna, styla i de nya platsbyggda hyllorna, sätta upp tavlor mm. INGENTING har blivit gjort. Lusten och inspirationen bara försvann. Naturligtvis blir jag påmind varje gång jag är i vardagsrummet. Blää!! Skit, är vad det är!

Men något som känns bra i alla fall, som kanske kan bli en vänding för mig, är att jag har fått besked om att jag ska få åka på rehab till Vidarkliniken i 21 dagar. Det var en glad överraskning när jag öppnade brevet från dem i fredags. Det stod att jag skulle ringa till dem för att vi tillsammans skulle komma fram till ett datum för inläggning. Just ordet "inläggning" känns väl sådär! Ungefär som om det är avvänjning jag ska på. Hur som helst så vill jag väldigt gärna ha ett enkelrum, vilket de har ont om, så väntetiden blir lite längre. Men det får vara värt att vänta på det, tycker jag. Jag åker inte dit för att umgås, utan för att vila upp mig och då vill jag ha lugn och ro och kunna slappna av.

Visst känns det läskigt att åka ifrån familjen så länge, men jag tror att vi alla tjänar på det på sikt. Jag hoppas kunna komma hem som en mycket gladare, starkare, piggare och friskare kvinna, fru och mamma och det gynnar ju hela familjen. Imorgon ska jag tala med en sköterska på Vidarkliniken om ankomstdatum. Håll gärna tummarna för att jag inte behöver vänta allt för länge!