Fatigue

"Trötthet vid cancer

Människor med cancersjukdomar drabbas mycket ofta av trötthet och kraftlöshet som är så överväldigande att det är svårt att få andra att förstå hur det känns. Den här tröttheten som beror på cancern och cancerbehandlingarna har ett medicinskt namn – fatigue.

Fatigue är ett mycket vanligt symtom vid cancer. Man kan sova en hel natt och vara precis lika trött när man vaknar som vid sängdags. Det kan kännas helt oöverstigligt att gå uppför en trappa. Man orkar inte med vanliga hushållsbestyr eller andra vardagssysslor. Det kan vara totalt omöjligt att koncentrera sig på ett samtal. Det är inte säkert att det ens finns energi för aktiviteter som man älskar.

Nästan alla cancerpatienter upplever åtminstone under någon period fatigue av någon grad. Symtomen kan också finnas kvar under en lång tid efter det att man blivit botad från sin cancersjukdom. Studier visar att en del lever med fatigue många år efteråt.

Vad orsakar fatigue?

Fatigue orsakas av att många faktorer samverkar och ibland skapar onda cirklar. Här är några av dessa faktorer:

• Cancersjukdomar kan påverka kroppens ämnesomsättning så att energiinnehållet i maten förbränns snabbare. Det kan leda till att man går ned i vikt och/eller tappar ork.
   
• Oro liksom illamående på grund av sjukdom och behandlingar kan göra att man förlorar aptiten och äter sämre. Man får inte i sig den näring och energi som behövs och blir mer kraftlös av den orsaken.
   
• Symtom och behandlingar kan göra att man rör på sig mindre än man brukar. Även detta bidrar till ökad trötthet.
   
• Cancercellernas aktivitet påverkar kroppens immunförsvar och kan skapa en obalans i systemet så att det frisätts mer än normalt av en typ av ämnen som kallas cytokiner. Detta kan sannolikt bidra till fatigue.
   
• Cancer och cancerbehandlingar kan orsaka blodbrist, anemi, som gör att man orkar mindre.
   
• Cancerbehandlingar har ofta trötthet som en biverkning.
   
• Cancersymtom som smärta och illamående bidrar på flera sätt till fatigue. Exempelvis störs ofta sömnrytmen.
   
• De psykiska påfrestningarna bidrar också.

Sällan information från vården

Trots att det är så vanligt med fatigue bland cancerpatienter är det ett problem som läkare och annan vårdpersonal inte alltid tar upp. Tidigare var inställningen i många fall att tröttheten ”hör till” när man har cancer och bara är att acceptera. Numer finns ett ökande medvetande om att fatigue ofta kan minskas med olika åtgärder. Ändå får många cancerpatienter fortfarande ingen eller mycket lite information om fatigue. Det är synd eftersom kunskap kan vara till god hjälp när man ska försöka hantera fatigue. Det kan vara lättare för patienter och närstående att leva med symtomet om de vet vad det beror på och får tips om hur man kan minska problemet.

Vad kan man göra åt fatigue?

Även om man inte helt kan bli av med sin fatigue, kan den ofta minskas genom att man behandlar eller på andra sätt påverkar bakomliggande faktorer. Här är några exempel:

• Fysisk aktivitet är en bra medicin mot fatigue. Faktum är att det är den åtgärd som hittills visat sig ha bäst effekt. Regelbunden, gärna daglig, motion kan göra att tröttheten minskar och att man överhuvudtaget mår bättre. Självklart måste motionen anpassas efter vad man känner att man klarar av. För många är dagliga promenader en lagom nivå.
   
• Spara på krafterna. Man kan till exempel sitta istället för att stå när man gör olika hushållssysslor, cykla istället för att gå och ta paus ofta. Det är klokt att försöka avstå från aktiviteter som man inte tycker om och spara sig till sådant man tycker är roligt. Att ha roligt ger ny energi. Be gärna andra om hjälp i olika situationer.
   
• Balans i  vilo- och sömnvanor. Under dagen är det ofta bättre att ta flera korta vilopauser eller tupplurar än att lägga sig och sova flera timmar.
   
• Information till patient och närstående om vad fatigue är kan göra det lättare att leva med tröttheten. Kunskapen i sig kan leda till minskad stress och därmed ibland även minska tröttheten.
   
• Depression kan ibland  finnas med i bilden och förvärra tröttheten. Då är det viktigt att läkaren uppmärksammar detta och att depressionen behandlas.
   
• Blodbrist kan behandlas med läkemedel.

Det finns även en del andra läkemedel som har prövats mot fatigue och ibland lett till förbättring. Diskutera med din läkare om du vill veta om sådana möjligheter finns i ditt fall.

Närstående och fatigue

Fatigue är ett besvärligt symtom att leva med, bland annat då det påverkar ens relationer. Tröttheten och kraftlösheten kan göra att man verkar ointresserad av sådant som man tidigare engagerat sig i tillsammans med partnern, barnen, andra närstående eller vänner. Dessutom kan man bli mer lättirriterad vilket kan leda till konflikter och sårade känslor.

Problemet är att den som inte själv varit drabbad av fatigue kan ha mycket svårt att förstå hur stark tröttheten kan vara. Det är lätt hänt att människor i omgivningen tolkar den sjukas signaler på fel sätt och tar illa upp över det som ser ut som ointresse och irritation. Eftersom närstående också är ledsna och oroliga över sjukdomen är de ofta även mer psykiskt sårbara än annars.

Problemen kan minskas rejält om människorna runt den som är sjuk får kunskap om fatigue och får veta hur de kan hjälpa till så att symtomet kan hanteras."

Texten är hämtad från Cancerfonden.

Vet inte om det är fatigue jag fått en släng av, men sjukt trött är jag i alla fall. Orkar ingenting. Måste sova eller åtminstone vila en stund om jag t ex duschat. Det får bli små korta intervallaktioner här hemma.

Jag har snart hostat i tre veckor och det har blivit tungt att andas. Det påverkar ju såklart också. Måste nog gå till läkaren igen och kolla mig. Får sitta upp och sova om nätterna. Hostar så jag nästan kissar ner mig och det värker i halsen av ansträngning.

När jag fick mina cellgifter förra veckan fick jag veta att mitt blodvärde låg lågt, 109. Kanske har det blivit ännu sämre...

Tick tack

Ibland när jag lägger mig för att sova så kommer tankarna ikapp...de där jobbiga tankarna som jag försöker blockera om dagarna för att orka. Som t ex tankar om fler barn. Vi har inte haft planer på fler barn. Vi har fullt upp med de två busfrön som vi har, och vill vara så bra föräldrar som möjligt till dem. Men långt in i mitt hjärta har det alltid funnits en längtan efter en dotter och jag känner mig inte helt klar med barndelen. Jag kan inte påstå att jag längtar efter sömnlösa nätter och bebisskrik. Det gör jag verkligen inte. Men det andra...Det mysiga. Att få vara gravid... köpa söta flickkläder och kamma långt flickhår och göra flätor när hon blir äldre.

Men hur blir det nu? Finns det någon möjlighet? Är det ens någon idé att tänka, hoppas och önska längre? Har vi något val? Det stackars barnet kan ju bara inte bli friskt med två föräldrar som gått på cellgifter och brytit ner sina kroppar. Hur var det nu? Frös M ner spermier innan sin behandling. Kan inte komma ihåg, och inte han heller. Men jag tror att han gjorde det. Men jag då? Hur förstörd är jag inuti och hur länge kommer det ta innan min kropp återhämtar sig. Gör den det någonsin innan jag blivit för gammal för att bli gravid? Jag blir 39 år i år. Klockan tickar!

Antagligen är jag sjuk i huvudet och jäkligt egoistisk som ens tänker tanken på att vilja ha fler barn. Man ska vara tacksam för det man har, det vet jag. Men jag har alltid velat ha mer. Velat ha det jag inte har. En avundsjuka som gnager i mig fastän jag inte vill. När man inte har något val gör det extra ont.

Ny frisyr

Har precis varit hemma hos mina föräldrar och låtit mamma klippa av en bit på håret. Nu har jag page, så 10-15 cm har åkt idag. Då blir det inte så långa hårtestar att tappa när det är dags. Kanske vi tar av en bit till om ett par dagar. Vi får se.

Jag mår över förväntan än så länge. Vågar inte ropa Hej! Jag har ingen större aptit, kan inte äta någon större måltid och inget smakar så gott som det brukar. Men jag har ändå ett sug i magen så jag måste äta något ganska ofta. Lite magkatarrkänsla. Men jag behöver inte trycka i mig en massa tabletter mot illamående, inte mer än de jag måste enligt schemat. Jag behöver bl a ta kortisontabletter som jag blir lite rödflammig i ansiktet av.

Hostan håller i sig och det känns lite tungt i bröstet. Hoppas det inte blir värre. Lite snuvig har jag blivit också. Orkar inte så mycket och får vila en hel del. Blir helt anfådd av att gå upp för trappan. Tur att jag har min fina M som gör det mesta här hemma!

FEC 1

Igår var det alltså dags för FEC cytostatikabehandling nr 1. Jag och M tog oss åter till Uddevalla, till Cytostatikaavdelningen. Vi hälsade på min Kontaktsköterska där, men fick veta att jag skulle få behandlingen av en annan, A-C. Vi fick komma in på ett rum med två sängar, som jag fick dela med en äldre kvinna. Vi satte oss på min säng och gick igenom schemat med mediciner för illamående. Det var tre olika varianter som jag skulle ta vid olika tidpunkter de första dagarna efter behandlingen.

A-C tog bort mitt jättestora förband för att plocka fram min port-a-cath, där nålen satt kvar från operationen föregående dag. Detta bara för att hon skulle slippa sticka mig när jag var relativt nyopererad. Jag blev kopplad till ett vanligt dropp och hon kollade så att porten funkade. Hon sprutade in medicin mot illamående först. Sedan var det bara att köra igång med F:et. Det tog ca 2 min. Sedan var det dags för E:et, vilket var rött. Det skulle ta ca 10 min och jag fick veta att jag skulle kissa rött några ggr efter behandlingen. Sedan var det dags för C:et som skulle ta ca 40 min. Det var nog först då jag började känna något särskilt. Det började sticka i näsan och det var inte precis skönt. Gjorde lite ont faktiskt. Och så började det värka och trycka i pannan. Det blev även lite jobbigt med ljuset från taklampan. Började känna mig lite sjuk. Men snart var det klart och jag blev bortkopplad.

Jag fick en bok om Port-a-cathen och även en ID-bricka att alltid ha med mig ifall jag behövde uppsöka läkare. Då skulle de i så fall veta att jag hade porten, och vilken variant det var. Jisses! Kände mig nästan lite sjuk där ett tag! Är inte van vid det. Jag får ju knappt feber ju. Det var 5 år sedan sist!

Jag tog ett besök på toa, och redan då kissade jag rött! Tänk vad fort det sprider sig i kroppen!

Vi tackade för oss och åkte in till centrum för att hämta ut min medicin på apoteket och äta lunch innan hemresan. Egentligen ville jag bara hem, för jag kände mig lite olustig, men vi behövde få i oss mat och hämta mina tabletter. När jag kom till apoteket så fanns inga mediciner att hämta ut. Det hade blivit nåt fel. Då rasade hela min värld och tårarna kom. M mötte upp och tog tag i det hela och ringde sjukhuset. De hade naturligtvis inte telefontid på den avdelningen, men han lyckades få växeln att koppla honom rätt. De skulle kolla upp vad som hänt och ringa tillbaks. Jag torkade mina tårar och vi gick för att hitta någonstans att äta. Snart ringde A-C tillbaks och sa att vi kunde komma tillbaks och få tabletter uppe på avdelningen tills de fixat receptet.

M och jag åt en snabb lunch och åkte tillbaks. Jag var inte sugen på att gå upp igen, var liksom inte på humör, men fick ju göra det. Kontaktsköterskan tog emot mig och sa någonting om att hon hade haft en så tokig dag när jag träffade henne sist. Först gav hon mig fel rekvisitionspapper för peruken, som inte gällde och så hade hon ju inte fixat mitt recept till apoteket. Jag orkade inte vara käck tillbaka, så som jag annars hade varit. Då hade jag sagt att det inte gjorde nåt, men det gjorde jag inte nu. Fasen, min mascara satt ju bara kvar här och där och jag ville bara hem!! Jag fick mina tabletter och då kom A-C och berättade att hon fixat receptet. Skönt! Jag åkte ner de 13 våningarna och gick ut till bilen med M och åkte hemmåt. Efter en stund somnade jag och vaknade först när vi nästan var hemma. När jag klev ur bilen började jag må illa.

Jag tog de tabletter jag skulle enligt schemat, men illamåendet höll i sig och jag fick en enorm huvudvärk. Jag kräktes inte, men det var inte långt ifrån. Vi lade oss i sängen och tittade på en film som M valde. Han somnade som vanligt dock. Jag mådde ungefär samma hela eftermiddagen och kvällen och var orolig över hur natten skulle bli. Men det var helt i onödan, för jag sov gott hela natten och dagen efter (idag) var helt ok. Knappt något illamående alls, men ett behov av småätande hela dagen, då det sög i magen. Huvudvärken var som bortblåst. Underbart! Hoppas nu att det håller i sig och inte blir värre än så här. Det kan jag leva med!

Bild lånad på nätet.

Port-a-cath operation

I onsdags var jag och mamma i Uddevalla igen för att jag skulle få en venport, Port-a-cath, inopererad under lokalbedövning. Tänkte att det skulle gå fort, med tanke på att de inte skulle söva mig, men oj oj oj.... Först fick jag vänta 45 min innan jag fick komma in på Dagkirurgen. Sen tog det en timme med förberedelser, som vid en vanlig operation med sladdar, slangar, nålar, tusen frågor mm. Blodtrycksmätare och dropp sattes på vänster sida. De vill inte belasta min högra sida nu när jag opererats där och de plockat bort min portvaktskörtel. En läkare kom in och ritade en pil där jag skulle opereras och han berättade lite hur det skulle gå till. Men han iii-ade så mycket, en riktig ö-bo, så jag lyssnade inte så mycket på vad han sa. Mest på hur han sa det. Ha ha...

Till slut rullades jag in i operationssalen och där förbereddes det ännu mer, med tvätt, operationsdukar, grönt tält ända fram till näsan på mig, musik i öronen mm. Jag fick lugnande så det snurrade en del, sedan lokalbedövning och så körde de igång. En himla massa människor som skötte sina arbetsuppgifter. Jag kände hur de ryckte och slet strax nedanför mitt vänstra nyckelben och att någon tryckte in nån sorts slang i riktning mot axeln. Lite läskig känsla, men det gick bra. Då och då körde någon av de manliga sköterskorna fram sitt huvud mot mitt i tältet och kollade om jag var ok. När läkaren till slut sydde ihop mig gjorde det ont. Jag tjoade till och tänkte be om mer smärtstillande, men han bad om ursäkt och sa att det bara var ett stygn kvar, så var han klar sedan. Ok då´rå! De gjorde någon sorts röntgen på plats innan de var klara tror jag. Operationen tog ca 45 min.

När läkarna var klara med sitt, så blev jag omplåstrad ända upp på käken och sedan rullades jag iväg på uppvaket för att vänta på en annan röntgen. Det tog tid! Jag fick inte äta eller dricka och hade inte ätit sedan midnatt, så det kurrade en hel del i magen. Jag ringde mamma och berättade att det skulle ta minst en timme till. Hon satt i foajén och väntade på mig. Jag passade på att sova en stund eftersom det inte fanns något annat att göra. När jag vaknade var det mörkt ute. Till slut kom samtalet från röntgen att jag fick komma upp till dem. Äntligen! Upp...och sedan ner igen! Sedan fick jag vänta på svar en stund innan jag fick tillåtelse att fika. Vi var inte många kvar på uppvaket vid det här laget och klockan närmade sig 17.30. Då fick jag äntligen ett OK att mina röntgenbilder såg bra ut och det blev dags för te, mackor och juice. Jag kastade i mig maten, sprang på det obligatoriska toalettbesöket och fick mitt dropp urkopplat, bytte om och skyndade ner till stackars mamma som väntat på mig i hela 5 timmar! Underbara fina mamma, jag älskar dig så!!!

Perukprovning

I söndags valde jag att gå ut officiellt på Facebook med att jag drabbats av bröstcancer. Det är nog många som höjt på ögonbrynen pga det inlägget och jag erkänner att jag nog också hade gjort det innan jag själv blev sjuk. Men det kändes rätt att göra det då jag tycker att det är så jobbigt att springa på vänner och bekanta som undrar hur jag mår. Det är jobbigt att berätta och det är ännu jobbigare att stå i mataffären och berätta att man inte mår så himla bra. För det känns inte ok att ljuga och säga att allt bara är fint, för det är det ju verkligen inte. Sen så tisslas och tasslas det så mycket på en så här liten ort, där vi bor, så förr eller senare kommer det ut. Då känns det bättre att ha berättat själv. Så nu har jag släppt ut monstret ur garderoben.

Igår var jag i stan och fikade med min fina vän L. Jättemysigt var det att äntligen träffas. Vi har annars tät sms kontakt med varann och det är inte fel det heller förstås. Tack för igår vännen!

På kvällen var jag iväg på massagebehandling i Lödöse, hos en jätteduktig tjej. Det var andra gången igår, men första sedan jag blev sjuk. Hon är friskvårdsterapeut och kombinerar olika sorters behandlingar och det känns jättebra. Idag är jag lite öm på ställen där hon fick jobba lite extra på, men det är på ett skönt sätt. Jag ska försöka gå dit en gång i månaden hädanefter, så jag blir av med obalanser och får rensat ut gammal skit.

I förmiddags var jag och M i perukaffären i Göteborg. Jag försökte att inte tänka så mycket innan jag kom dit. Blockerade de jobbiga tankarna. Jag och M fick hjälp av en tjej som hette Lotta, som visade oss några olika peruker. När Lotta hjälpte mig på med den första så vågade jag nästan inte se på mig själv i spegeln. Men jag var ju tvungen och det gick ok. Men den var ful, så jag provade vidare. De flesta var ganska tunna jämfört med mitt egna hår, så det kändes lite naket. Ett par fanns inte i någon bra färg. Någon kliades i pannan. Jag hade så gott som bestämt mig för en halvlång page variant som var ok när jag frågade om det fanns någon mer. Lotta gick och kikade och kom tillbaks med en långhårig blond historia. Då lös M upp som en sol! Jag hade tänkt mig en kortare sort för att det är lättare att sköta och så blir den inte så tung. Men när jag provade den så kände jag att den kändes mer som mitt eget hår. Det var tjockare och hårfärgen var väldigt lik min egen. Däremot var den längre. Det kunde ju vara lite kul i början, men när den blir sliten eller om jag tröttnar så kunde man klippa den. Luggen var lång, så den kan jag klippa om jag vill. Min rekvisation från sjukhuset var felaktig, så jag fick inte med mig peruken hem. Men det fixar vi en annan dag.

På eftermiddagen var jag tvungen att gå till vårdcentralen, för hostan har inte gått över och dessutom har jag fått ont i halsen också. Man ska inte opereras eller få cellgifter om man är sjuk, så jag var tvungen att kolla upp detta. Som tur var låg snabbsänkan bra och det var ingen halsfluss eller annat som satte stopp för de fortsatta planerna i veckan. När jag kom hem kändes det som mitt huvud skulle explodera. Men jag är van vid att känna så när jag varit iväg på jobbiga saker sista tiden. Antar att jag är så spänd och orolig även om jag inte är medveten om det, så när det släpper kommer huvudvärken.

Nu ska jag hoppa in i duschen. Det är dags för tre dubbelduschar inför operationen imorgon. Två idag och en imorgon bitti. Operationstvålen är också en historia för sig. Jag fick ingen från sjukhuset den här gången, så jag tänkte köpa en på Apoteket, men det fanns bara en sort för 300 kr. Lite väl lyxig dusch kanske! Kollade på två olika Apotek, men fick till slut be mina föräldrar kolla i stan när de var där. Till slut hittade de den rätta för 107 kr. Allt går så himla smidigt hela tiden...

19 januari 2012 Cytostatikamöte

Dr David höll sitt ord och ringde 4 dagar senare. Han hade läst en hel del artiklar om MBC, men sammanfattningsvis så blev det inga större nyheter. Han kollade hur det var med mig och lät mig veta att jag var välkommen att ringa honom om jag undrade över något.

Torsdagen den 19 januari var jag tillbaks i Uddevalla, nu på våning 13, på onkolog/cytostatikaavdelningen. Det var varmt och kvavt där. Instängt. Jag hade haft hosta hela veckan och i den dåliga luften blev det bara värre. Jag och mamsen fick sätta oss i ett rum. Jag i en skön skinnfåtölj som man får behandling i. Mamma blev nog lite förskräckt och trodde att jag skulle få cellgifter direkt. Min sköterska kom och började gå igenom papper och broschyrer, medicinscheman mm. Min hosta blev bara värre och värre och till slut gick hon för att hämta ett glas vatten till mig. Det blev lite bättre i alla fall.

Jag fick veta att jag skulle få FEC (Fluorouracil-Epoirubicin-Cyklofosfamid) cytostatika. Det är tre olika sorter, som ska ta 2 min, 10 min och 30 min. FEC orsakar alltid håravfall. Detta innebär att man ofta tappar allt hår på hela kroppen. Även ögonbryn och ögonfransar. Ja, t o m näshåret. Jag frågade i MBC gruppen på FB om ismössa, och det var ingen som rekommenderade det. Flera hade fått hemsk huvudvärk och håret lossnade ändå förr eller senare. Så jag har bestämt mig för att hoppa över det. Jag fick en blankett att ta med till en valfri perukbutik/frisör. Blev lite förvånad. Trodde att det var en bestämd avdelning på sjukhuset man gick till, men så var det inte. Man kunde boka tid hos Frisören på sjukhuset, så kunde hon beställa hem peruken till mig när jag pekat ut en i en broschyr. Det kändes väl sådär. Jag ville känna, prova och testa lite olika peruker innan jag bestämde mig.

FECén skulle också medföra illamående och trötthet. Mot illamåendet skulle jag få några olika mediciner och jag fick med ett slags schema över hur jag skulle ta dem. Tröttheten var av den sorten man inte kan vila sig ifrån. Jag skulle inte bli piggare av att sova. Men jag skulle heller inte kämpa emot den. Så jag antar att jag kommer att gå runt i en dimmig bubbla ett bra tag. Och jag som alltid varit trött, det lär ju bli komaläge nu då.

Kommande vecka ser ut såhär;
Måndag: En massa blodprover på Vårdcentralen.
Tisdag: Perukprovning i Göteborg.
Onsdag: Port-a-cath operation.
Torsdag: Cytostatikakur nr 1.

Det blir en...intressant vecka!

Hur det känns att tappa håret? Skitjobbigt! Ångesten kommer och går. Ibland är jag ledsen. Ibland förbannad. Innan jag blev sjuk trodde jag inte att det skulle vara så farligt, men nu när jag inte har något val, så är det inte så jäkla kul. Jag har googlat runt på olika alternativ som peruker, scarfar och buffar. Helst hade jag velat se ut som Sinead O´Conner eller ännu hellre Natalie Portman. Men det kan man ju bara drömma om. Jag kommer i alla fall att raka av mig håret när det börjar falla av. Hoppas jag får behålla stubben ett litet tag i alla fall innan jag blir helt flint. Kanske man kan poppa till det med stora örhängen och snyggt smink. Men så var det ju det där med nickelallergi och örhängen... Kanske kan måla nagellack på...

Vackra Natalie Portman

12 januari 2012 Onkologen SU

M var på rutinkontroll hos sin onkolog på SU den 11 januari. Den annars så tuffa kvinnliga läkaren mjuknade en hel del när M berättade att jag också hade åkt på cancer. Han berättade att jag gick och väntade på en kallelse till SU och då lovade hon att försöka dra i lite trådar så att jag skulle få komma dit tidigare. Lite senare samma dag ringde de från min onkologavdelning och erbjöd mig en tid följande dag.

Så den 12 januari fick jag träffa min onkolog David som var i min ålder. Han var väldigt trevlig, förstående, ärlig och omtänksam. Han frågade mig hur mycket jag fått veta av min läkare i Uddevalla, och när de frågar så så är det aldrig några roliga nyheter, har jag lärt mig. Jag berättade att jag visste att jag skulle få 3 cytostatikabehandlingar, men då hajjade han till och jag förstod att det skulle bli fler. Lika bra att bita ihop igen och vara stark. Det visade sig att jag skulle få 6 behandlingar med tre veckors mellanrum. Suck! Ja, ja...6 st är ju inte så farligt, tänkte jag. Det är väl ganska fort överstökat. Därefter skulle det bli 33 st strålningar. En varje vardag i 6½ veckor.

Dr David berättade också att det var så gott som säkert att jag skulle tappa håret och att jag skulle få prova ut peruk innan, så att den skulle bli så lik mitt egna hår som möjligt. Jag frågade lite om ismössor under behandlingstillfället som jag läst om, då man eventuellt inte tappar håret. Men det verkade inte vara så vanligt. Ville jag gärna ha det så kunde jag fråga min cytostatikasköterska senare.

Vi diskuterade venport. Jag ville helst ha en Port-a-cath inopererad som jag kunde få behandlingen i. På SU har de inte tid med sådana operationer, så istället skulle jag få en slang vid halsen som skulle sticka upp under hela perioden. Men om jag valde att behandlas i Uddevalla så skulle det gå.

"En Port-a-cath betyder på svenska en ”venport”. Det lite tjusigare franska namnet är märkesnamnet. Port-a-cathen är en liten dosa som är inopererad under huden. En kateter är ansluten till dosan och katetern ligger i ett stort blodkärl – en ven. När dosan just har blivit inopererad kan det göra lite ont men smärtan brukar gå över efter några dagar. När dosan ska användas bedövas huden och därefter sticks en nål med slang in i själva dosan. Genom Port-a-cathen kan man sedan ta prover, ge mediciner och dropp. När behandlingen är avslutad tas nålen bort. Det bästa med en Port-a-cath är att patienten inte behöver få så många stick i armar och händer. Dosan är tålig och personen som bär en Port- a-cath kan leva som vanligt."

Jag passade på att fråga om Metaplastisk bröstcancer, men jag fick inte så mycket mer information än det jag visste. Han berättade dock att orsaken till att det inte forskades någonting om den här cancersorten, var att Läkemedelsbolagen inte skulle tjäna några pengar på oss, eftersom vi är en sådan liten grupp. Visst är det sjukt!? Allt handlar om pengar!!! Dr David lovade att försöka ta reda på lite mer information om MBC och höra av sig till mig.

Vi beslutade att jag skulle få min cytostatikabehandling i Uddevalla och jag fick en tid en vecka senare för att träffa min cytostatikasköterska. Då skulle vi gå igenom behandlingen lite mer grundligt och prata om perukprovning osv.

När jag satt hemma den kvällen räknade jag efter lite hur länge behandlingen skulle pågå och kom fram till att det skulle bli ungefär till juni. Därefter strålning till augusti. Då blev det lite tungt igen. Hade hoppats att den här historien skulle vara över snart så jag kunde gå vidare.

9 januari 2012 Metaplastisk bröstcancer

Jag tyckte att jag gick och väntade i en evighet igen... Har inte gjort annat än väntat och väntat på läkarbesök sen i september. Den här gången väntade jag på att få en kallelse till Onkologen på Sahlgrenska Universitets sjukhuset/SU i Göteborg. Det var där de skulle bestämma min cytostatikabehandling, som jag sedan skulle få i Uddevalla. Eventuellt skulle jag försöka få den på SU, för det var närmre resväg för mig.

Jag hade vid det här laget börjat googla lite mer på min cancersort, Metaplastisk bröstcancer och fick fram att mindre än 1% av alla som får bröstcancer/BC, får den här. Den är alltså väldigt ovanlig. Den är väldigt aggressiv om den sprider sig och gör den det, så har man ca 50% chans att överleva. Cancercellerna ser ut och beter sig annorlunda mot andra cancersorter och det finns ingen bestämd behandlingsplan mot just den här sorten, för man vet inte så mycket om den. Därför behandlar man den som vanligare BCsorter. Det visade sig även att det inte forskades någonting om Metaplastisk BC, vilkte gjorde mig förbannad.

Jag googlade efter bloggar om MBC och hittade Bena Roberts, en engelska som bor i Tyskland. Hon hade dessutom startat Facebook gruppen MBC, som jag snart blev medlem i. Gruppen består av närmare 190 personer med MBC runt om i världen. De flesta bor i USA, Kanada och England. De stöttar, tipsar, delar med sig av erfarenheter och är helt fantastiska mot varandra. Otroligt värdefullt att kunna "prata" med kvinnor i samma situation. Familj och vänner kan stötta och känna med mig, men kan aldrig veta precis hur det är. Plötsligt kände jag mig inte så ensam om att ha min sjukdom.

2 januari 2012 Återbesök & Protes

2 januari var det dags att hälsa på farbror doktorn i Uddevalla igen. Han skulle kolla hur bröstet läkt och jag skulle få information om strålbehandlingen. De hade tidigare sagt att det var bra om man tog med barnen så att de får en inblick i vad som händer med mig, träffa doktorn och kolla på sjukhuset osv. Jag pratade med Kontaktsköterskan veckan innan återbesöket och hon tyckte det var en bra idé att ta med dem. Sagt och gjort. Den 2:e åkte hela familjen till Uddevalla på utflykt.

Vi hann knappt sätta ner rumporna i väntrummet innan vi fick komma in i ett rum med K-sköterskan och farbror doktorn. De kollade på bröstet som såg bra ut och sedan förklarade de att jag även skulle få cytostatikabehandling tre gånger, då jag skulle tappa håret. Jag var beredd på att det kanske skulle komma en ny överraskning. Det var jag van vid nu. Så jag tog in det och höll mig lugn. Barnen var redan uttråkade och stojade i bakgrunden samtidigt som jag försökte ta in vad läkaren sa. Blev lite förbannad över att de tycker att man ska ta med barnen till sjukhuset. Då kunde ju iaf K-sköterskan sagt att det inte var en så bra idé just den dagen, när jag pratade med henne. Men det sa jag ju inte förstås! Jag är inte sån som konfronterar.

Vi var snart ute ur rummet igen för att gå vidare till "reservdelarna". Jag fick en special bh med fickor och en bröstprotes i silikon med samma form som en axelvadd ungefär. Jag fick även med mig ett par bröstvårtor i silikon. Det här kändes så löjligt och sorgligt på samma gång att jag blev full i skratt. Funderade på om man skulle göra nåt kul med dem. Kanske sätta en på kinden eller i pannan för att skoja lite med folk... Lite makaber humor, men det är nog humorn som får mig att orka ta mig igenom det här vidriga.

När jag var klar tog vi en sväng till Uddevalla centrum för en god fika på café. Den blev inte god och inte så mysig heller. Jag ville bara hem. Vi satte oss snart i bilen och började åka hemmåt. Då kom tårarna igen...

13 december 2011 - Happy Birthday!

Födelsedagsfirande med paket och frukost på sängen av de finaste och sedan låg jag kvar och bara myste och tittade på luciamorgon på TV. Det är stämning på hög nivå! Sofia Karlsson gav mig gåshud med sin Frid på Jord! Underbart vackert! M tog barnen till skolan och kom sedan hem till mig igen. Det var en bra födelsedag! Den bästa presenten fick jag dagen innan av läkaren, när han sa att cancern inte hade spridit sig och att jag skulle komma undan med endast strålbehandling i 6-8 veckor.

Många ringde och grattade, skickade sms, mailade, skrev hälsning på Facebook, det kom blomsterbud och även jättefina paket från fina T. Min bror med familj var över med en blombukett och mina föräldrar kom med en stor vit orkidé. Jag blev ordentligt uppvaktad med andra ord. Det kändes bra fastän jag blivit av med en del av mitt ena bröst. Jag tog bort förbandet som mer såg ut som en stor blöja som hölls uppe av ett stort kasslernät och kikade lite grann på hur jag såg ut. Det var ingen vacker syn, som om jag varit hos slaktarn. Plåstertejp kors och tvärs. Det gjorde ganska ont, men jag tog värktabletter regelbundet. Handen hade fått en lilabrungul ton, var svullen och värkte.Men det var helt ok ändå!

                              Lucian Alva Ohlsson, Thomas von Brömsen, Sofia Karlsson och Jill Johnson

Foto: PiaMaria Pettersson/SVT.

12 december 2011 - Bröstoperation

Då var det dags. Dagen var inne att rensa rent efter cancermonstret som härjat i mitt bröst. Jag var uppe tidigt på morgonen för att göra min sista dubbeldusch inför operationen, dricka lite te innan det var försent och ta tre Alvedon innan det var dags att åka till Uddevalla tillsammans med M. Klockan var 06:00 och det var kolsvart ute och hann inte ljusna det minsta på hela vägen. Det var så svart så vi tom missade avfarten och upptäckte det först när vi passerade Torp Köpcenter. Då hade vi missat minst ett par avfarter. Vi hade som tur var gott om tid på oss innan jag skulle vara där 7:30.

Först skulle jag gå till Bröstcentrum för att träffa den äldre läkaren som skulle operera mig. De hade diskuterat fram och tillbaka i läkarteamet, hur mycket de skulle ta bort av mitt bröst och till slut bestämdes det att det förhoppningsvis skulle räcka med att ta bort en bit av bröstet i mitten. Bröstvårtan skulle bort bl a, men det visste jag sedan tidigare. Sedan skulle läkaren se hur det såg ut i bröstet under operationen och om det hade spridit sig till lymfkörtlarna i armhålan.

Vi fick vänta en stund i väntrummet innan jag fick gå in på ett annat rum igen för att få radioaktivt ämne insprutat strax ovanför bröstvårtan. Jag är ganska tuff när det gäller sprutor, men det här gjorde riktigt ont!! Portvaktskörteln är den första lymfkörteln som lymfan dräneras till från bröstet. För att kunna identifiera portvaktskörteln behöver man spruta in radioaktivt ämne under huden i bröstet. Det radioaktiva ämnet sprider sig med lymfvätskan i bröstet och fastnar sedan i portvaktskörteln. Ett blått färgämne sprutas också in i bröstet efter man blivit sövd. Detta görs för att lymfkörteln ska färgas blå så att läkaren lättare ska kunna hitta den. Under operationen av lymfkörteln görs en snabbanalys av den. Denna undersökning kallas Sentinel node.

När detta var klart följde min Kontaktsköterska med oss till Dagkirurgen där jag skulle opereras. Det var dags att säga hejdå till min fina M, som skulle passa på att handla lite julklappar under tiden jag var på operation och uppvak. De visste inte om jag skulle få komma hem samma dag, så jag fick klä av mig mina kläder och lägga dem i en stor plastsäck med mina personuppgifter på. Påsen förslöts och lades i ett skåp. Nyckeln till skåpet fick jag sätta fast på mitt sjukhus nattlinne med en säkerhetsnål. En sista kiss innan det var dags att träda in på operationsavdelningen.

Väl inne på förberedelserummet blev jag återigen kopplad till en massa slangar och sladdar. Fick svara på en massa hälsofrågor, fick varma goa strumpor, filtar och kuddar. Det var ganska många olika personer som kom och gick. Alla hade operationskläder och wettexmössa på huvudet, så det var svårt att se skillnad på dem nästan. En AT läkare skulle sätta en nål på handen på mig, men det började inte så bra när hon inte ens kunde tvätta mig rätt innan hon skulle sticka. Jag blev inte orolig, men det kändes väl sådär lagom kul att hon också skulle sticka mig. Mycket riktigt stack hon helt fel och stack rakt igenom blodkärlet. En sköterska kollade henne och sprutade in två sprutor med koksaltlösning för att se vad som hände. Det reste sig en stor bula på handen, så visst var det helt galet! Jätteläskig känsla och jag och sköterskan fick hjälpas åt att trycka ner koksaltsbulan en stund. Sköterskan stack mig igen på nästan samma ställe, men var osäker, så de beslutade att sticka mig på ett nytt ställe när jag sövts. Klantar!!

Jag fick nåt lugnande som gjorde mig otroligt snurrig i huvudet. Därefter bad de mig sätta mig upp för att få en lokalbedövning insprutad bak i ryggen. Den kändes rätt bra den också!! Det var inte så himla lätt att sätta mig upp, för så snurrig var jag. Men sen var det dags att åka in i operationssalen. Där fick jag hoppa över till en annan säng och blev återigen ompysslad så att jag låg riktigt skönt på alla sätt och vis. Jag fick nåt mot illamående och jag påminde dem om att jag skulle bli omstucken på handen. En sköterska bad mig tänka på något trevligt ställe och sedan somnade jag fort.

Poff, så var det klart! Så känns det som när man vaknar i alla fall. Jag minns att det första jag gjorde var att känna efter om jag hade något bröst kvar under förbandet, och jodå, det fanns det allt och det var en lättnad. Min läkare kom ganska snart, när jag fortfarande var lite dimmig i huvudet och sa att han ville ge mig en present i förskott. Han berättade att portvaktskörteln var fri från cancer och att det alltså inte hade spridit sig. Underbara nyheter! Den här gången kände jag mig lite mer mörbultad efter operationen, vilket inte var så konstigt. Den var så mycket större än den förra. Men jag mådde ändå tillräckligt bra för att orka fika och gå på toa ganska snart. Men jag var väldigt snurrig och det var jättesvårt, eller rättare sagt helt omöjligt, att gå rakt mellan toan och sängen. Kände mig helt dyngrak! Efter en stund blev det lite platsbrist och de flyttade iväg mig till ett avlägset hörne där jag kunde ligga och vila och läsa lite. Efter ett tag kom läkaren igen och bytte några ord med mig och gav mig ett sjukskrivningsintyg på en månad. Jag fick även tabletter mot värk och illamående. Sedan kom min Kontaktsköterska och tittade till mig och frågade om jag ville stanna över natten eller åka hem. ÅKA HEM såklart!! Jag ville verkligen inte vakna upp på sjukhus på min födelsedag och luciamorgon.

Jag mådde lite illa, men vågade inte säga nåt ifall de inte skulle släppa hem mig då. Men när de tagit bort droppet och jag klätt på mig mina egna kläder frågade jag om jag kunde få nån tablett för jag mådde liiiite liiite illa. Sköterskan sa bara att det var synd att jag inte sa det innan hon tagit bort slangen ur handen på mig, för då hade hon kunnat spruta in nåt där. Jag fick stå mitt kast helt enkelt. Ringde M och han skulle komma genast. Jippie, dags att åka hem!

Pappa hade sms:at under dagen och frågat om jag ville ha något särskilt till middag. Kåldolmar svarade jag mest på skoj, för det är min favoritmat, som jag aldrig äter. Men självklart gjorde mamma och pappa kåldolmar till middag som var färdig när vi kom för att hämta Lille M. Kärlek!

När jag precis kommit hem ringde det på dörren och min chef kom med en blombukett till mig, sedan slängde jag mig i soffan med dunderhuvudvärk och min stackars sönderstuckna hand dunkade.

10 december 2011 - En blind tarm

Jag klarade mitt mål med att jobba förra veckan ut och jag fortsatte även att jobba den här veckan, tisdag och onsdag. På torsdagskvällen skulle vi ha julfest med jobbet, så jag satte som nytt mål att klara t o m fredag. Men på onsdagkvällen den 8 december började jag känna mig konstig i magen, nästan som om jag fått i mig mjölkprodukter med laktos, som jag är känslig mot, så jag tänkte inte så mycket på det. När jag lade mig började det att göra mer ont och snart låg jag och vred mig av smärta. Det gjorde ont i hela magen och ut i ryggen. Jag hade tagit tabletter mot magkatarr i någon vecka, som jag med största sannolikhet fått av all oro, och jag kollade på bipacksedeln om eventuella biverkningar. Jag sov knappt en blund på hela natten och på morgonen ringde jag vårdcentralen så fort de öppnade, men naturligtvis fanns det inga läkartider kvar. De hänvisade till Primärvårdsakuten i Kungälv (igen) som öppnar på eftermiddagen.

Värken ändrade karaktär under dagen, till starkt ömmande och det drog sig åt högersidan så jag hade en stark misstanke om blindtarmsinflammation. Det gjorde ont för varje steg jag tog, varje hostning eller skratt. På eftermiddagen när det var dags att åka till Kungälv ställde mamma återigen upp som chaufför och stöd. Jag fick komma in snabbt till en läkare som gissade på samma som mig. Hon skickade iväg mig till labbet för att kolla snabbsänkan, som visade sig stämma överens med misstanken. Jag och mamma fick gå vidare in till Akuten för att träffa en kirurg och röntgas. I väntrummet var det helt tomt på folk och jag fick komma in nästan genast. Två sjuksköterskor tog emot mig i ett rum där jag fick byta om till en sjukhusrock, de klämde på magen, tog blodtryck och mina personliga uppgifter. De var väldigt käcka och glada, men när de frågade om jag i övrigt var frisk och jag berättade att jag hade bröstcancer, ja, då dog den goda stämningen kan man säga! Jag berättade även att jag skulle opereras fyra dagar senare, så om de funderade på att operera bort blindtarmen på mig kanske de behövde tänka en gång till.

Jag fick åka vidare i min sjukhussäng till ett annat rum för att vänta på en läkare. Det tog däremot lite  längre tid. Jag hade hoppats på att vara hemma lagom till julfesten, men den fick jag hoppa över. Jag hade pratat med min chef under dagen och han visste att jag eventuellt inte kunde komma, men jag och M var välkomna även om det blev senare. Så himla typiskt! Läkaren kom till slut och hon tryckte runt om på magen och trodde också det var blindtarmen, så jag blev skickad till Röntgen. Det gjorde t o m ont i magen när jag rullade iväg i sjukhussängen, och på sjukhus är det inga trösklar. På röntgen fick jag kontrastvätska insprutad i armen och en varm känsla spred sig i hela kroppen. När jag var klar med röntgen fick jag åka ner till Akuten igen och vänta på läkaren. Återigen en lång väntan, men till slut dök hon upp och meddelade att det antagligen var blindtarmen, den såg lite svullen ut. Men eftersom jag skulle operera bröstet snart, så valde hon att behandla mig med antibiotika. På så vis skulle jag bli bra för tillfället, men den skulle också kunna bli inflammerad igen vid senare tillfälle.

Jag låg bara och väntade på att hon skulle berätta vad de mer hittat på röntgenbilderna. En tumör eller flera. Jag kände det på mig och hon var så allvarlig. Och till slut så kom det, de hade även sett en cysta på min högra äggstock. Jag vågade inte titta på mamma, för då visste jag att jag skulle börja gråta. Jag skärpte till mig allt jag kunde. Läkaren var lite osäker, men det skulle kollas upp ytterligare under morgondagen. Tills dess skulle jag få sova över och få antibiotika intravenöst. Jag rullades iväg till Kirurgi avdelningen där jag fick dela ett rum med tre andra patienter. Klockan hade blivit mycket och mamma åkte hem. Jag ringde hem till M och berättade...allt utom cystan. Det orkade jag inte. Ville inte bryta ihop där i sovsalen bland okända, och det visste jag att jag skulle göra om jag berättade. Det kom en sköterska som hälsade mig välkommen och sedan var det god natt.

Första övernattningen på sjukhus någonsin sedan jag föddes! Det var svårt att sova. En gammal senil dam bajsade ner sig så uskorna fick byta på henne och sängen. En kvinna snarkade oavbrutet och en annan kräktes pga sina starka mediciner. Sen så tittade de till oss då och då också. Till slut så var det morgon och det var dags för ronden. Då kom en kvinnlig läkare som var fruktansvärt dålig på svenska. Jag förstod inte alls vad hon sa nästan och hon sa även att jag hade ont i ändtarmen. Vad fint om de opererar bort ändtarmen och man kommer hem med en stomipåse på magen, tänkte jag. Typiskt Kungälvs sjukhus att göra fel! Kände att det var läge att rätta henne, och hon bad om ursäkt. Jag skulle bli skickad till Gen sa hon, men jag fattade inte vad hon menade. Senare berättade en sköterska att jag skulle få åka till Gyn, så då trillade myntet ner. Med Gyn menade de tydligen Sahlgrenska sjukhus i Göteborg och jag skulle få en sjuktransport. Visste att M var ute och åkte, så jag bad honom köra mig istället. Då var jag tvungen att berätta varför jag skulle dit och jag förklarade lite snabbt så att jag inte skulle börja gråta. Min bror ringde mig också och jag berättade läget, och då var det också svårt att skärpa sig. Men det gick...De kopplade ur mitt dropp, som jag hade istället för föda ifall jag behövde opereras, och de tog även ur den där "slangkontakten" i armvecket innan jag åkte iväg med en remiss i handen.

Efter mycket om och men, storm, trafikkaos och förseningar kom jag till slut fram till Gyn i mina fina sjukhuskläder. Då var jag jättehungrig och matt. Fick vänta ett bra tag innan jag fick komma in, men väl inne fick jag gå före i väntrummet och träffa en läkare ganska fort. Jag bad om att få dropp, men då de tagit bort slangen ur armvecket i Kungälv ville de inte sticka mig igen ifall jag inte skulle stanna kvar på Gyn. Läkaren tryckte på magen och tyckte det stämde överens med blindtarmen, men hon underökte mig även med vaginalt ultraljud för att kolla cystan de sett på röntgen. Hon förklarade att ultraljud var mer tillförlitligt än röntgen när det gällde äggstockarna och det runtomkring. Hon var väldigt noga och kunde inte hitta något som helst avvikande. Det enda hon såg var en normal äggblåsa, som inte alls var lika stor som de sett på röntgenbilderna. Gynläkaren var väldigt omtänksam och skulle se till så att röntgenbilderna även skulle skickas till henne så hon och hennes läkarteam kunde titta på dem vid nästa möte och sen höra av sig till mig.

M hämtade mig och körde tillbaks mig i bilköer och storm till Kungälv igen. Då var det bara den senila gamla damen kvar i sovsalen. De andra hade fått åka hem. Äntligen fick jag dropp igen och antibiotika. När jag varit iväg hade jag dessutom missat en kur, så den skulle jag ta igen på natten. M åkte hem till barnen för att ha fredagsmys och titta på Idolfinalen. Jag tog min droppställning med mig till TV´n och upptäckte att det inte var någon som tittade. Det var mest äldre patienter där, som säkert hellre velat titta på På spåret, men jag slängde mig i soffan och satte på Idol. Yes! Då och då kom någon gammal sur gubbe och grymtade, men först till kvarn...tänkte jag. Har nog aldrig, varken förr eller senare, tittat så intensivt på reklampauserna som då. Jag vågade inte zappa över för att riskera att bli fast i en annan kanal resten av kvällen. Medans jag satt där hade jag piggnat till och kände mig mycket bättre i magen. Sköterskorna tyckte att jag kunde ta få något att dricka, och det var ovanligt gott med blåbärssoppa och te. Jag fick se min Idolfinal, men det var den mest omysiga fredagen någonsin.

På lördag morgon var jag pigg och kände mig frisk och ville bara hem. Jag skulle ju snart in på sjukhus igen, så någon dag hemma emellan hade ju inte varit fel. Det kom en läkare som gick sin rond, han klämde lite tafatt på magen, som lika gärna kunde kvittat, och sa att jag kunde åka hem. YES! Ringde M fortare än kvickt, bytte till mina egna kläder, packade ihop mina grejer och drog. Tack och hej!

Säga vad man vill om sjukhus, men undersköterskorna och sjuksköterskorna som jobbar där är fantastiska! En eloge till dem, för allt slit och skitgöra de får stå ut med. Tur att vi har dem!

(Ca 6 veckor senare kom en faktura på övernattningen på Kungälvs sjukhus. 160 kr totalt. 80 kr/natt. Tänk vad bra vi har det i Sverige ändå. Undrar vad det hade kostat i t ex USA?)

3 december 2011

Läkaren hade talat om för mig vilken sorts cancer jag hade, men det fastnade aldrig i huvudet. Jag talade då och då med min Kontaktsköterska på telefon och en av de gångerna passade jag på att fråga och fick veta att det var Metaplastisk bröstcancer. Jag googlade lite lätt på det, men hittade knappt någon information på svenska. Det var mest amerikanska hemsidor och jag hade ingen aning om hur seriösa de var. Det stod att det var en aggressiv cancer och mycket ovanlig. Då beslöt jag mig för att inte läsa mer för tillfället.

Dagarna segade sig fram och oron och ångesten höll i sig när jag var på jobbet. Det kändes bäst att vara hemma. Jag hade som mål att i alla fall jobba veckan ut, eftersom det var fullt upp på jobbet med julskyltning i fönstret och julmarknad. På lördagen den 3 december skulle vi ha julfest med en massa kompisar med respektive familj, som jag i vanliga fall hade sett fram emot. Nu bävade jag inför det. Jag visste inte om jag skulle berätta för dem innan festen att jag var sjuk, eller ljuga om det. Nåt sådant berättar man ju inte på en fest. Två par visste om det, men resten var ovetandes. Jag spelade glad, men kunde inte slappna av och ha roligt. Det kändes som jag och M ljög hela kvällen inför våra vänner, så efter festen valde vi att berätta för de flesta. Det kom sms, mail, blommor och telefonsamtal ett långt tag efter det. Jag blev oerhört rörd över alla fina ord och gester från alla fina vänner! Så mycket kärlek!! Jag finner inga ord... Men jag är SÅ tacksam över att ha så många fina vänner omkring mig! TACK SNÄLLA NI!

Jag vill även passa på att tacka alla mina underbara vänner och familj som inte var på festen men som finns där för mig, stöttar mig, gråter med mig, ber för mig, skickar änglar till mig, och helt enkelt finns där för mig dygnet runt om jag skulle behöva. Ni är fantastiska och så fulla av kärlek! Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna återgälda allt ni gör för mig. Massor av kärlek till er från mig!!!

21 november 2011

Helgen gick förvånansvärt bra. Vi hade tänkt att ha kalas för L på lördagen den 19/11, men kände att det var omöjligt. Men på söndagen körde vi och jag kunde skärpa till mig såpass att jag blev förvånad över mig själv. Talesättet "You never know how strong you are, until being strong is the only choice you have", stämde så bra just då.

Ej min. Hittad på nätet. Tyckte den var söt.

18 november 2011 - Chockbeskedet

Återbesök efter operationen. Försökte byta dag, för det körde ihop sig på jobbet, men det fanns ingen annan tid förrän mycket senare, så jag behöll den. Tänkte att jag kanske inte ens behövde gå, för såret hade läkt fint och det kändes bra. Men sköterskan jag pratade med i telefon tyckte att jag skulle gå.

Tänkte åka dit själv, för nu hittade jag och det var ju bara en liten koll. Men pappa hängde med, han hade ändå inget särskilt för sig den dagen. Jag och pappa slog oss ner i väntrummet och det var fullt av folk. Såg mig omkring och registrerade att det var nästan bara kvinnor i 60+ åldern som satt och väntade tillsammans med sina män. "Stackars dem", tänkte jag. "Tur att jag är så ung och kom undan med en cysta. De är säkert oroliga nu." En sköterska ropade upp mig ganska snart och frågade om inte mitt sällskap skulle med in. Jag log och tänkte att hon säkert trodde att pappa var min man. "Nej, pappa får allt stanna här!" sa jag och skuttade in glatt i undersökningsrummet. Sköterskan frågade hur jag mådde och hur det hade gått efter operationen och jag svarade glatt att jag mådde så bra så. En äldre manlig läkare kom in i rummet nästan genast och undersökte mitt ärr, vilket han tyckte såg bra ut. Sedan berättade han lite om vad som hänt, att de fann en cysta, att de opererade bort den... "Bla bla" tänkte jag.. "Och att de fann en polyp i cystan som visade sig vara cancer" fortsatte han.

"Men hallå där, nu har det blivit lite fel här", tänkte jag. "Det var en polyp, inte cancer"... men de såg ganska allvarliga ut och sköterskan nickade. Läkaren fortsatte att prata och jag tänkte tusen tankar, bl a att "det är nu folk antagligen brukar bryta ihop, men jag ska minsann skärpa mig. Tänker inte grina". Försökte klä på mig blusen samtidigt som jag skulle ta in detta, men det gick inget vidare, så sköterskan hjälpte mig. Minns inte så mycket av vad läkaren berättade sen, men tårarna kom och ville inte sluta. De sa att jag skulle opereras igen och behandlingen skulle skräddarsys åt mig. Ingen bröstcancerpatient var den andra lik, och man skulle inte jämföras med någon annan. Och jag skulle inte läsa en massa skit på nätet. Jag fick en del broschyrer, om bröstcancer, vad man säger till barnen mm. De förklarade att detta snart skulle vara förbi, och jag skulle så småningom se det som en parantes i mitt liv. De visste inte ännu hur mycket de skulle operera bort. Han tyckte att det eventuellt räckte med en bit, men hon som opererade mig tyckte hela bröstet. De skulle diskutera detta och återkomma till mig. Men den 12 december skulle jag opereras igen, dagen innan min födelsedag. Värsta presenten någonsin! Förhoppningsvis skulle jag få komma hem samma dag, men eventuellt skulle jag få sova över. Men hur kul skulle det bli, att vakna på sjukhus på sin födelsedag?! Men jag ville såklart inte vänta heller.

Sköterskan i rummet förklarade att hon var min Kontaktsköterska som jag kunde ringa om jag hade frågor, men hon skulle ringa mig lite då och då och kolla hur det var med mig.

Jag kunde bara tänka att L skulle fylla år två dagar senare. Hur skulle jag klara av att ha kalas? Hur skulle jag orka vara glad? Jag var ju tvungen att fixa detta för hans skull! Detta skulle inte få förstöra hans födelsedag!

Någonstans mitt i allt frågade sköterskan om hon skulle hämta in pappa och jag nickade. Men vad skulle jag säga till pappa? Hur skulle han reagera? Jag tittade bort när han kom in och de berättade för pappa vad de sagt till mig. Han slängde sig fram och kramade om mig länge och jättehårt.

När vi gick ut fick jag med mig ännu en plastflaska med operationstvål till nästa operation och jag undrade för mig själv hur ofta det går ut någon från den avdelningen med tårar rinnandes längs kinderna.

Pappa kramade min hand stenhårt hela vägen hem och tårarna tog inte slut på hela dagen.

3 november 2011

Det blev en 5 veckor lång väntan tills jag skulle få operera bort cystan. Under de veckorna var jag hyffsat lugn, jag hade ju fått ett så lugnande besked. Det var ju ofarligt. Dock kunde jag känna att cystan växte alltmer och ömmade.

Den 3 november var det alltså dags att bli av med cystan och så skulle den lilla historien vara glömd sen. Mamma och pappa körde mig till Uddevalla för att sedan ta en utflykt längs kusten medans jag rullade in på Dagkirurgi avdelningen. Jag blev väl omhändertagen och sladdar, slangar, dropp och en massa grejer kopplades till min kropp. När jag väl fick komma in i operationssalen såg de till att jag låg skönt med kuddar, täcken, extra varma långa strumpor och stativ för mina armar. Det var riktigt trevligt att bli ompysslad! Sedan blev det dags att spruta in två olika mediciner mot illamående i armvecket. Efter den första började jag må illa och började bli lite smått orolig över att jag skulle kräkas. Men så sprutade de in nr 2 och då gick illamåendet över blixtsnabbt. Då var det dags att sova, och jag fick en syrgasmask att andas i. En sköterska sa till mig att andas några djupa andetag och sedan andas som vanligt. Jag hann precis notera att jag inte märkte något när det började snurra lite. Sköterskan frågade om jag var snurrig och jag visste inte om jag skulle blunda eller titta. Sedan minns jag inte mer.

"Annica! Annica?" hörde jag långt bort. Sköterskorna försökte väcka mig. Redan? De frågade någonting och jag vet att jag svarade sluddrigt "Oj vad trött man är!" och de lät mig vakna i lugn och ro. Jag försökte somna om flera gånger, men varje gång började en apparat signalera att jag andades för lätt. Då var det bara till att försöka piggna till så att man kom hem. Läkaren som opererat mig tittade till mig när jag var lite halvgroggy och berättade att det gått bra och att de hittat en polyp i cystan. Polypen innehöll lite slem. "Äckligt" tänkte jag, "men nu är den borta i alla fall". Hon tyckte att jag skulle komma på återbesök ett par veckor senare för att kolla att det läkte bra och att det inte bildats vätska i bröstet, pga att cystan låg så djupt. En kallelse skulle komma med posten. Hon gav mig ett sjukskrivningsintyg på en vecka och försvann.

När jag var tillräckligt pigg och kände mig ok skulle jag få fika och gå och kissa. När jag blev fikasugen var min sköterska också det tydligen, för hon var försvunnen. Så tråkigt att bara ligga och stirra. Inget att läsa. Inget att äta. Ville bara komma hem. Började bli uttråkad och satte igång med att leka med apparaten som inte lät mig sova. Hyperventilerade och kollade kurvan på monitorn. Coolt! Höll andan så den började tjuta. Då kom en sköterska springande. Vad bra, fika! I med mackorna och iväg på muggen. Sedan fick jag lite värktabletter att ta med hem och så fick jag ringa mina föräldrar för att berätta att jag var redo att bli hämtad.

Läkaren hade gjort ett snitt längs kanten på vårtgården, ca en tredjedel av vårtgården. Det gjorde inte det minsta ont efteråt, vilket var skönt och efter helgen var jag tillbaks på jobbet igen.

Uddevalla sjukhus

28 september 2011

Jag gick och väntade på remiss, men det kom ingen. Första läkaren trodde ju att jag skulle få komma på mammografi veckan efter, men det verkade inte så. Jag ringde och försökte skynda på, men de hade ingen tid förrän i början av oktober. Alltså en månad efter upptäckten! Helt sjukt att man ska behöva gå orolig och vänta så länge. Det är tortyr! M ringde upp Uddevalla och det fanns ju som sagt inga tider. Han berättade att vi var så oroliga, för att vi haft cancer i familjen året innan. Då blev det andra tongångar och hokus pokus, så fanns det en tid åtminstone en vecka tidigare.

Så den 28 september bar det iväg till Bröstcentrum, Uddevalla sjukhus och mamma följde med mig som stöd och vägvisare. Jag skulle vara där redan vid 8 på morgonen, så vi fick åka tidigt, redan vid 6:30. Jag fick först gå till mammografin, vilken jag var lite nervös inför, för att knölen hade växt och ömmade. Den syntes tom, så det var ingen snack om saken att det var nåt där. Men sköterskan som tog hand om mig var försiktig och det gick bra.

Därefter var det dags för ultraljud och jag undersöktes länge av en allvarlig läkare som inte sa ett ord på en vääääldigt lång stund. Jag inbillade mig att hon och sköterskan brevid såg en grotesk tumör och att de inte visste vad de skulle säga till mig. Var på väg att börja grina nästan när läkaren till slut meddelade att det var en vätskefylld cysta som de skulle tömma på vätska. Phu!

Efter en stund i väntrummet blev jag kallad till ett tredje rum där en kirurg skulle suga ut vätskan ur cystan med "nål". Hon stack och hon stack, men det kom inget. De hämtade längre nålar, men det hände inget. Då beslutade kirurgen att det skulle göras ihop med ultraljud så att de verkligen såg att de stack rakt in i cystan. Tillbaks till ultraljudsrummet igen och den allvarliga läkaren. Samma visa igen. De hämtade längre och längre nålar, och till slut kom de fram till cystan som visade sig ligga djupt i bröstet och lyckades suga ut liiiite vätska som de kunde skicka iväg till Patologen för undersökning. Detta skulle ta 2 timmar, så jag och mamma åkte iväg en sväng till stan på lunch.

När vi kom tillbaks till väntrummet kom kirurgen dit och satte sig på huk med en hand på mitt knä. Hon tittade mig i ögonen och sa "Provet visade att det är en helt ofarlig cysta och det kan aldrig bli något farligt med den! Du behöver absolut inte vara orolig!" Cystan behövde dock opereras bort, då de inte kunde tömma den och detta skulle göras snarast. Jag och mamma åkte därifrån lättade och glada. Vi åkte till 2 Fröknar, utanför Uddevalla, för att fira med lite shopping och fika. Vi beställde in en gudomligt god äpplepaj som var alldeles för stor, men så god att vi tvingade i oss den. Men oj vad vi mådde illa efteråt. Ha ha!

Något som inte var så "ha ha", var mitt stackars mörbultade bröst som snart fick regnbågens alla färger. Jag räknade till minst 10 stickmärken. Tur att man är kvinna...

Bild från 2 Fröknar (sommaren 2011)

8 september 2011

Den 8 september blev jag uppringd av vc på morgonen då de meddelade att de hade en tid till mig. Jag fick en läkare som verkade duktig, men hon pratade väldigt dålig svenska så det var svårt att kommunicera med henne. Jag såg på datorskärmen att de skrivit morgonen innan i min journal att min make avlidit i cancer. Jag bad henne ta bort detta, då det ju inte stämde. Hon skulle göra detta sa hon, men jag tror inte hon förstod vad jag menade.

Läkaren undersökte mig och mätte knölen till 6*7 cm stor. Hon var lugn och optimistisk och var helt övertygad om att det var en ofarlig Fibroadenom. Hon visade mig på datorn och det såg ut att stämma så jag blev otroligt lättad. Jag fick bestämma vilket sjukhus jag ville ha remiss till, för att göra mammografi och ultraljud, så jag valde NÄL. Sedan var planen att jag skulle välja första bästa kallelse. Senare läste jag på nätet att NÄL och Uddevalla sjukhus hade gemensamt Bröstcentrum i Uddevalla, så det var inte mycket att välja på.

Jag gick hem med väldigt lätta steg jämfört med när jag gick dit!

7 september 2011

Jag satt och åt frukost den där morgonen i lugn och ro och tänkte att det skulle bli en jobbig dag. Efter jag duschat och gjort mig iordning skulle jag iväg på min farbrors begravning. Det kändes så tungt, att jag tänkte för mig själv "Hoppas jag blir sjuk, så jag slipper gå."

När jag duschat och stod och torkade mig kände jag hur hård jag var på övre delen av höger bröst. Kände efter igen, och jodå, det var nåt där. Så hade det aldrig känts förut. Kanske lite som när jag hade mjölkstockning, men det kunde det ju inte vara, jag ammade ju inte. Var inte gravid heller. Kände efter ordentligt och det kändes som en knöl på 7-8 cm. Hur kunde den komma bara sådär? Fick panik!! Tänkte att "Det kan ju inte bara vara... Nej, lugna ner dig nu, såklart det inte är." Kände igen. Och igen. Och igen. "Tänk om det är farligt att klämma och känna efter för mycket? Tänk om den går sönder?" Tårarna sprutade. Jag var i chock. Vår katt vaknade plötsligt, jamade lite oroligt och tittade till mig, som han brukar göra när barnen är ledsna.

Ringde till M´s jobb. Många signaler gick fram medans jag tänkte att "Detta händer inte!! Inte igen." Till slut svarade M´s kollega och jag försökte behärska mig så gott jag kunde. Hon bad mig prova på hans mobil istället. Kommer inte ihåg vad han svarade, mer än att han bara inte kunde komma hem. Han skulle själv på läkarbesök lite senare. Bad honom ringa mina föräldrar och säga att jag inte kunde följa med på begravningen. Efter en stund ringde mamma tillbaks och försökte lugna mig med att det är vanligt att man kan få vätskefyllda cystor i brösten, och att det inte behövde vara något farligt.

Ringde vårdcentralen och storgrät i luren. Berättade att jag var livrädd, för att min man haft cancer året innan. De kunde inte ge mig någon tid under dagen. De kunde bara ge mig en tid till Primärvårdsakuten i Kungälv kl 17. Jag klarade inte av att vänta så länge, hade ju fullständig panik, så jag åkte till en annan vårdcentral där de har drop in. Väl där blev jag undersökt av en ung manlig läkare som verkade tycka att det var pinsamt. Han gick efter en stund iväg för att hämta en äldre manlig läkare som undersökte lite också. Han var mycket allvarlig och berättade att han skulle skicka en remiss till Uddevalla. Troligtvis skulle jag få komma dit veckan efter, gissade han på. Sedan halvsprang båda läkarna ut ur rummet och det gjorde mig inte mindre orolig. Visste knappt om jag var klar eller om jag skulle vänta på något. Jag åkte hem...men tänkte få ett andra utlåtande i Kungälv.

Någon timme innan mitt andra läkarbesök ringde en sköterska från Kungälv och var upprörd. Hon hade läst varför jag skulle komma dit och berättade att de gjort helt fel på min vc när de inte tog emot mig. Mitt ärende hade så hög prioritering att de borde ordnat fram en tid till mig på morgonen. I Kungälv följde de inte upp sina patienter, utan behandlade bara mer akut. Sköterskan var riktigt arg och skulle se till så att min vc skulle ringa upp mig tidigt nästa morgon och ge mig en tid.