FEC 2

Jag har mått skit i över en vecka nu och har verkligen inte orkat göra något nytt inlägg här. Mår inget vidare idag heller, men tänkte lämna ett litet levnadstecken åtminstone så att ni vet att jag hänger kvar.

FEC behandling nr 2 var värre med andra ord. Min kontaktsköterska skulle ge mig mer mot illamåendet efter behandlingen och så skulle jag även komplettera min illamåendemedicin ett par ggr när jag kom hem. Liksom förra gången fick jag ett tryck över näsan och pannan under behandlingen och det kunde ju bli så, fick jag veta förra gången. Berättade detta för sköterskan efteråt och då sa hon att man kan slippa det om man får droppet långsammare. Men va fan!! Säg det då! Fick även påminna henne om min illlamåndemedicin innan hon kopplat ur venporten. Tankspridd kvinna. Trist att man ska behöva hålla koll så att de inte glömmer nåt hela tiden. Jag vet ju inte ens vad som är rätt. Man tycker ju att de har ganska viktiga jobb och inte får slarva. När jag kom hem såg jag dessutom att jag inte alls fått nåt tillägg för illamåendet första dagen, då det var värst. Naturligtvis är det bara telefontid nån timme på morgonkvisten på fredagar, så det var bara att bita ihop.

När jag kom hem kände jag mig lite skum, vilket jag kände igen från gången innan, så jag gick och lade mig och sov en stund innan det skulle sätta igång. Vaknade av att jag mådde jätteilla och det dunkade i huvudet. Det blev snabbt värre och jag ringde M för att kolla om han var på väg hem från jobbet snart. Det var han och då blev jag så lättad att tårarna kom. Det är svårt att beskriva hur det känns när det sätter igång efter en cellgiftsbehandling. Det är inte likt något annat. Det är så ångestfyllt och huvudet gör djävulskt ont. Jag kräktes rätt rejält den här gången och var risig hela kvällen.

Natten var lugn och lördagen var rätt ok faktiskt. Men på söndagen började jag må illa igen och det höll i sig i flera dagar. Inget smakar då gott. Som gammalt vatten som stått framme flera dagar ungefär. Trött. Yr. Koncentrationssvårigheter. Synstörningar. Magkatarr. Blåsor i munnen. Förstoppning. Det var början av veckan bara. Det följdes av svampinfektion på och i munnen, örongångar, hals, mat- och luftstrupe som svider, värker och det kryper i mig. Vill inget hellre än bara kliva ur den här kroppen och slänga den på tippen. Jag fick recept via telefon mot detta i torsdags, men det har hittills inte hjälpt ett skit. Får panik!! Ringde Primärvårdsakuten idag men de hade ingen tid kvar till mig. Har ingen lust att sätta mig på vanliga akuten, så jag får hålla ut tills imorgon och hoppas då på bättre grejer från onkologen. Det är ju inte precis cancern i sig som är jobbig. Det är ju behandlingen som tar knäcken på en!

M åkte till apoteket för mig igår i hopp om att få tag på nåt som kunde göra livet lite lättare för mig. Kvinnan som hjälpte honom var inte det minsta diskret utan berättade högt och tydligt om avdelningen för svampinfektioner. Det lokala apoteket var naturligtvis knökat av folk och alla känner mer eller mindre M. Jättekul! Hur som helst var det ingen större utdelning där. Det hade kvittat, för det jag behövde var såklart receptbelagt.

Håret började lossna allt mer förra helgen. Nu har jag inte så mycket kvar. Stora kala fläckar här och där. Jag ser helt maläten och jäklig ut. När man är såhär skallig ser man hur skev man egentligen är. Undrar om alla är så? Öronen sitter olika. Ögonen är olika stora och jag ser helt sned ut i ansiktet. Snygga röda födelsemärken, förlåt blaffor, på huvudet har jag också.Undrar om det syntes när jag var bebis och mina föräldrar tänkte att "Hon rättar nog till sig", och så gjorde jag inte det. Ha ha... Ja ja, det är ju inte mitt fel.

Häromkvällen hämtade jag Lilla M hos en ny kompis iförd min tjusiga peruk som omväxling. Lilla M blev nog lite förvånad när han såg mig och berättade för kompisen och hans mamma "Det här är löshår som mamma har!" Tack för den!

Funderar på att skaffa mig en sån här mössa.Hade inte det varit kul?!

Bild från pondus.no



Peruktillbehör

Igår var jag iväg en sväng till stan för att köpa lite grejer till peruken. Man måste nämligen ha specialschampo, balsam och nån annan flaska som jag inte läst på ännu. Jag fick även köpa en specialborste, perukhårspray och en liten ställning att hänga peruken på när jag inte använder den. Hade hoppats på att man kunde plocka ut sådant här på rekvisationen från sjukhuset, men icke sa Nicke! Har ju ändå 7000 kr på rekvisationen att plocka ut peruker för, och peruken kostade 2100 kr ca. Ja ja... Jag bad dem även om hjälp att kolla så att jag ställt in den rätt på huvudet, för den är ju inte precis skön. Det klias vid öronen, eftersom den ligger emot och skaver. Man kan reglera med små bh-band vid bakhuvudet, men drar man åt lite för hårt så får man huvudvärk, är det för löst så sitter den ju inte på ordentligt. De tyckte den satt så bra som den kunde. De drog bara åt den lite bak. Förhoppningsvis blir den lite mjukare och följsammare när jag tvättat den ett par gånger. Det är väl lite som att gå in ett par nya skor också. Den ska formas. Men idag var jag på väg att slänga skiten åt helvete!

Jag fick ett par örhängen i Alla Hjärtans Dag present av M, som tyvärr inte blev bra, så jag gick till butiken för att byta dem. Usch, vad läskigt det var att gå på stan med peruk. Det kändes som alla såg att det var en peruk. Det är svårt att glömma av den eftersom det känns som jag har en obekväm mössa på huvudet som klias och sitter åt. Jag får väl "gå in" den hemma även om det inte är så lockande. Så fort jag kommer hem åker den av och antingen går jag barhuvad eller så har jag en scarf lindad som en turban, det är varmt och skönt.

Pappa förbjöd mig att gå på café och i butiker pga alla influensor som härjar just nu, och visst hade han rätt. Det var bara till att åka hem igen, för det var inget vidare promenadväder.

Imorse var jag på vc och tog blodprover inför nästa cytostatikabehandling, som äger rum imorgon. Gillar verkligen inte vc i vanliga fall, men nu är jag livrädd för att bli smittad av de som sitter i väntrummet. Jag ställde mig i korridoren och väntade istället för att sitta ned bland bacillerna. Jag vet inte om jag är överdrivet försiktig eller om jag är förståndig. Men jag vill verkligen inte bli sjuk och inlagd och därmed få cellgifterna uppskjutna. Då är jag hellre lite extra försiktig...Om man skulle ta och skaffa sig munskydd som Michael Jackson hade?!

Så imorgon är det dags för andra ronden cellgifter. Usch och fy, men samtidigt måste det göras och jag vill ju bara få det överstökat så jag kan gå vidare i livet sen. Har känt mig nervös och haft huvudvärk idag. Sov inte bra inatt heller. Inför första vändan var jag mer förväntansfull och ville komma igång. Nu vet jag att jag kommer att må illa hela helgen och vara trött, ha huvudvärk och känna mig risig. Är inte så sugen på det. Många säger att biverkningarna blir värre för varje behandling, men det är ju så olika hur man reagerar. Det får bli som det blir. Då är åtminstone 2 av 6 gjorda och då känns det som det går åt rätt håll.

Om någon undrar så har jag forfarande mycket hår kvar, fast det är stubb då förstås. Det lossnar dock väldigt lätt om jag tar tag i några hårstrån. Jag behöver inte rycka för att det ska lossna. Om jag står i duschen och drar en hand över huvudet så fastnar det ganska många små hårstrån i handflatan. Men det syns inte så mycket att jag tappat något. Inga kala fläckar eller så. Jag är öm i hårbotten till och från och ibland är jag även lite röd. Tyvärr får jag fortfarande raka benen, där lossnar inte ett enda hårstrå frivilligt. Märkligt!

Immunförsvaret

I tisdags kände jag mig rätt OK och en gullig vän frågade om jag ville följa med och fika på ett café. Tänkte att jag inte bara kunde vara hemma jämt, måste komma ut lite och tänka på nåt annat än cancer som omväxling, så jag hängde med. Jag försökte hålla koll efter sjuka människor så att de inte var för nära, men det var ganska folktomt så tidigt på dagen. Vi hann inte ens börja fika innan min sköterska, A-C, ringde och meddelade att mina värden från provtagningen dagen innan, var väldigt låga. Mitt immunförsvar var inte alls bra, jag skulle inte vara ute bland folk för att förhindra att bli sjuk. Om min förkylning skulle bli sämre eller om jag skulle få feber, så skulle jag åka in akut till sjukhuset. Men va faan! Så himla typiskt! Kunde ju inte direkt fika med gott samvete. Vi tog en liten sväng ändå till min favoritaffär, som lyckligtvis också var folktom, men sedan var jag trött och ville hem. Vågade inte besöka fler ställen heller.

Sedan dess har jag varit hemma, bortsett från tandläkarbesöket. Ja innan dess också. Jag åker ingenstans. Umgås inte med någon. Håller mig hemma. Som tur är trivs jag med att vara hemma. Jag blir inte rastlös och klättrar på väggarna. Det är helt ok. Men det som är jobbigt är att jag inte kan göra ärenden. Inte åka och handla mat eller ens åka till Apoteket. Jag vågar inte det med risk för att bli sjuk. Det suger! Stackars M får flänga hit och dit för mig. Hoppas mina värden går upp snart och att den förbannade förkylningen går över. Den har hängt med mig i 4 veckor nu.

Jag längtar till våren, lite värme och sol! Den här veckan har det varit så himla kallt så jag inte vågat gå ut med min hosta. Min underbara pappa har kört grabbarna till skolan varje morgon för att jag ska slippa gå ut. Jag vill kunna sitta i vårsolen och njuta av värmen i mitt ansikte. Kanske till och med få lite färg på näsan. Vem vet, jag kanske till och med orkar påta lite. Det mår jag så bra av. Åh, vad jag längtar!

Dagen då håret föll

Då var det gjort. Ingen återvändo. Håret är bortrakat. Igår morse kände jag mig lite öm i hårbotten, men det kan man ju göra ibland när man haft tofs och det har jag ju haft varje dag. Misstänkte ändå att det kanske var dags. Tvättade håret försiktigt med babyshampo och mycket balsam och det verkade gå bra. Lite hår tappar man ju jämt. Men när jag borstade håret efter att jag blåst det tyckte jag att det fastnade lite lite mer än vanligt. När borsten fastnade i en liten minitova lossnade hela testen. Hmmm... Borstade vidare och samma sak hände ett par gånger till. Inga tjocka testar, men ändå. Drog lite försiktigt i håret här och var, men det lossnade bara om jag drog i några strån i taget. Då lossnade det lätt. För lätt. Fan, fan, fan!!!

Kände en klump i halsen och visste att om jag inte skärpte till mig rejält nu, så skulle jag börja störtgrina, men det gick inte. Jag skulle till tandläkaren och då kunde jag inte vara rödgråten och hemsk. Så jag tog ett djupt andetag och kallade på mina skyddsänglar. (Jodå, jag har skyddsänglar och jag tror på andevärlden och att vi kan kommunicera med de på Andra sidan.) Jag kallade på tre nära bortgångna, men för att få extra stöd sms:ade jag en av mina allra bästa vänner som skickade sin andliga guide för att ge mig styrka. Man får tycka vad man vill om sånt här, huvudsaken är att det funkar, och det gjorde det. Jag fick styrka, svalde bort klumpen i halsen, tog mig samman och sminkade mig lite extra fint. Målade till och med alla naglar. Det brukar pigga upp mig. Håret satte jag upp i en hästsvans så att jag inte skulle tappa hår lite här och där. Jag pratade med mitt andliga team som om de var där och när jag satte på radion var det en lyssnare som ringde in och tävlade, som hade samma namn som min väns guide! Han (guiden) gillar att ge mig små tecken på sin närvaro, det har han gjort förr på olika sätt, så jag skrattade gott åt honom.

Min fina mamma hämtade mig och körde till tandläkaren, eller rättare sagt tandhygienisten. Man blir rekommenderad att få sina tänder kollade innan man påbörjar cytostatikabehandling för att sedan kunna se hur stor skada man fått av den. Min tandhygienist berättade att hon själv haft bröstcancer och hon var väldigt pratglad och delade med sig av lite tips. Jag har blivit lite extra känslig i tandköttet redan men som tur var så var hon väldigt försiktig. Medans hon undersökte mig kände jag plötsligt doften av farmors mat. Ännu ett tecken från andra sidan, att farmor fanns med mig. Underbart! Jag log inombords.

M skulle iväg på after work på kvällen, men jag bad honom komma hem och hjälpa mig att raka av håret istället. Inga problem. Självklart kom han hem till mig. Puh! Jag ville få det gjort innan barnen gick och lade sig, så att de slapp få en chock på morgonen när de vaknade och sedan behöva gå till skolan. Så det var bara till att plocka fram trimmern och sätta igång! Men när jag satte i kontakten orkade jag inte vara stark längre. Tårarna sprutade och jag kastade mig runt halsen på M. Men jag var ju tvungen att göra det, och det nu, så jag snöt mig och torkade tårarna och så satte vi igång med att klippa bort det mesta med saxen. Sedan var det bara till att köra på med trimmern. Vi försökte skoja lite under tiden för att underlätta den jobbiga situationen och jag klarade att hålla känslorna i schack. Jag hoppade in i duschen efteråt och av gammal vana tog jag händerna mot huvudet och försökte vrida ur vattnet ur håret innan jag gick ut...Barnen tog det riktigt bra och L tröstade mig med att det inte gjorde något, huvudsaken var att jag fick leva. Lilla M klappade mig på huvudet en lång stund och tyckte det var skönt att ta på.

Resten av kvällen gick bra, jag och M såg på en lättsam film och jag glömde faktiskt av min nya frisyr långa stunder.

När jag vaknade i morse så låg lilla M jämte mig och det första han gjorde var att klappa mitt huvud. Jag skyndade att sminka mig för pappa skulle komma och hämta barnen för att köra dem till skolan. Då ville jag inte se så sjuk ut, men det var även för min och barnens skull. Jag sms:ade pappa innan och förvarnade att jag hade rakat bort håret, så att han inte skulle få en chock. Han tog det bra och tyckte att jag såg ut som min kusin som har lika kort hår, om inte kortare.

Jag provade min peruk när de åkt, kände att det var lika bra, ju förr dessto bättre. Luggen var för lång och det kändes som allt bara hängde fram i ansiktet på mig. Gaaah! Jäkla skit, det såg ju inte klokt ut! Efter en stund satte jag upp luggen så det såg någorlunda ut...men jag vet inte... Kändes så konstigt och det var skönt att ta av den. Men vad kallt det blev! Satte en buff på huvudet.

Jag åt min frukost och sedan kände jag hur trött jag var. Slängde mig i soffan för att se på film. Jag valde Eat, pray, love och efter en stund kom tårarna smygande. Jag hade gråtit till den filmen i vanliga fall också, men idag grät jag av en annan anledning. Efter en stund somnade jag och vaknade först när L kom hem från skolan. Då fortsatte tårarna att rinna. L tröstade mig och var så go, så efter ett tag kändes det bättre igen. Min lilla älskling, vad kloka och goa de kan vara om de bara vill!

Ikväll var vi bjudna på kalas, men jag kände redan på morgonen att det inte var någon idé att ens försöka gå dit. Jag måste vänja mig vid mitt nya utseende innan jag visar mig för folk. Jag tänker inte tvinga mig, det får ta sin tid. Men bara så ni vet, det här suger...rejält!!! Känner mig så naken och maskulin. Det här är inte jag. Vet inte vem det är i spegeln som tittar på mig. Det är då inte Natalie Portman i alla fall. Det kan jag lova!

Ämnesomsättning

"Cancersjukdomar kan påverka kroppens ämnesomsättning så att energiinnehållet i maten förbränns snabbare. Det kan leda till att man går ned i vikt och/eller tappar ork." Detta citat kommer från Cancerfonden och det hade jag med i mitt inlägg häromdagen, i Fatigue.

När jag läser detta blir jag lite sådär," Aha!" De som känner mig vet att jag alltid är trött. Alltid varit så länge jag kan minnas. Jag kan lägga mig och somna varsom helst. Inga problem. Jag har tom somnat sittandes i en busskur full med människor. Så fort jag sätter mig på en buss somnar jag. Och tyvärr blir jag väldigt trött av att köra bil. Därför gillar jag inte att köra. Jag har verkligen ingen ork. Jag vill så mycket. Jag är full av idéer som jag vill förverkliga. Jag vill träna, påta i trädgården, pyssla, styla hemmet. Jag vill massor av saker, men jag orkar verkligen inte. Det är faktiskt inte så att jag är lat. Jag orkar inte.

När jag läser citatet så känner jag även igen mig i att jag blir hungrig så ofta, men tyvärr inte går ned i vikt. Tvärtom! Jag har vid några tillfällen kollat mitt blodsockervärde efter en rejäl middag, då goda vänner har diabetes i familjen, och jag har då varit så låg att jag borde ätit mellanmål. Då har jag ätit en trerätters middag precis. Senaste gången jag testade mig låg jag bra till - då var min tumör bortopererad!

De som känner mig vet också att jag kämpat för att gå ned i vikt. För två år sedan gick jag på pulverdiet i ett halvår och lyckades gå ner 20 kg. Det var en pina, för jag var djävulskt hungrig hela tiden. Det är meningen att hungerkänslorna ska gå över efter ett tag med pulver, kanske ett par veckor. Det gjorde det inte för mig. Jag var ett monster det halvåret. Jag ber om ursäkt för detta! Antagligen så förbrände jag min energi för fort för att den dieten skulle passa mig. Jag gick upp nästan alla kilona igen. Testade LCHF ett tag och gick ner några kg. Det mådde jag bra av och jag ska försöka gå på den dieten snart igen då jag tror att det är ett sunt sätt att leva. Socker, vitt mjöl och stärkelser mår ingen bra av.

Under flera år fick jag regelbundet ta om blodprover för att kolla mitt TSH värde, för ämnesomsättningen, eftersom det låg på gränsen. Till slut tröttnade jag och krävde en utredning, för något måste ju vara fel om det alltid är på gränsen till icke godkänt. Nån gång måste det ju vara lite bättre annars. Jag hade en hel A4 sida med symtom som stämde in på Hypotyreos, dvs låg ämnesomsättning, som jag gav henne. Jag fick verkligen tjata mig till en utredning och provmedicinering under några månader, och när mitt värde sedan blev bättre så blev min läkare tyst. Det tog ca 1½ år innan dosen på mitt Levaxin ställdes in rätt för att uppnå rätt TSH värde. Sedan var läkaren nöjd, men inte jag. Alla symtom fanns nämligen kvar även om mina värden sa att jag skulle må bra. Jag fick ett brev i höstas från läkaren att jag nu inte behövde ta något blodprov förrän om ett år. Vid det laget hade jag hittat min knöl i bröstet och jag orkade inte tjafsa mer med henne.

Så nu frågar jag mig; Rättar min ämnesomsättning till sig när cancern är borta? Det ska bli intressant att se!

Jag vill även passa på att skriva i det här inlägget att det är viktigt att lyssna till sin kropp. Att gå på sin intuition och inte lyssna på vad andra tror eller tycker. Du känner dig själv bäst! Jag har länge känt att något är fel. Har känt mig sjuk utan att veta vad det är. Det har varit många symtom, men inget som varit akut att söka vård för. Mått lite halvkasst liksom. Har sprungit till läkaren för att kolla det ena och det andra. Har känt mig som en hypokondriker ibland, det gör de med hypotyreos ofta. Mina arbetskamrater tyckte med all säkerhet att jag var gnällig, för jag mådde aldrig helt bra när de frågade hur jag mådde. Nu är det kanske inte så konstigt längre. Har man cancer i kroppen måste det ju märkas på något sätt. Jag är glad att jag gick till läkaren så fort jag hittade min knöl. Många väntar och hoppas att det ska försvinna. Vill inte inse. Men jag visste direkt. Jag kände det i hela mitt väsen att det här inte var något att sopa under mattan. Tro på det du känner!

Kontroll

Helgen har varit bra. Förkylningen håller på att släppa sakta men säkert och jag känner mig piggare. Det är ju så kallt ute, så jag håller mig inomhus tills hostan är lite bättre. Igår hade vi -20 grader här. Igår orkade jag hålla igång hela dagen nästan. Vi bytte lilla M´s rum och fixade och grejade. Blev förvånad över hur mycket jag orkade. Idag däremot har jag mest legat i soffan och vilat. En riktigt seg dag, men ändå skönt att kunna vila när man behöver. Tog äntligen bort julgardinerna. Det syns knappt att det är julgardiner, inte en tomte så långt ögat kan nå, och vita är de också mestadels. Men JAG vet ju att det är julgardiner och jag har insett att allt blir lite lättare och roligare om det är fint hemma. Så det blev vit romantik i köket med både tyll och spets. Härligt!

Jag har även insett hur mycket cancer jag lever just nu. Jag äter, läser, lever, tänker, sover cancer. Jag glömmer att leva. Får påminna mig själv om att göra roliga saker. Titta på roliga filmer. Lyssna på glad musik. Intressera mig för annat. Samtidigt vill jag veta. Veta hur jag kommer att må. Hur jag ska hantera och förbereda mig inför biverkningar. Veta hur andra upplevt samma saker. Veta varför jag fick den här skiten. Veta hur jag ska bli frisk och hur jag ska ändra mina levnadsvanor för att hålla mig frisk sedan. För naturligtvis ska det bli ett sedan! Jag älskar att samla information. Har alltid gjort. Jag älskade specialarbeten i skolan. Brukade samla på mig massor av information och sammanställde allt sedan snyggt och prydligt... Detta är väl mitt sätt att ha någon form av kontroll över situationen. Sedan att få balans i livet, det är inte min grej. En sak i taget, tack!

Jag läste i MBC gruppen på Facebook förut att det tar 7 år för cancer att bryta ut i kroppen. Hur vetenskapligt grundat detta påstående är, vet jag inte. Det diskuterades olika mediciner som man tagit 7 år före sin MBC diagnos och flera hade då tagit Klomifen eller liknande som hormonbehandling för att bli gravida. Jag har blivit behandlad med Klomifen, men det var för 11 år sedan... För 7 år sedan behandlades jag med antidepressiva läkemedel. Naturligtvis undrar jag om det har bidragit till min cancer. Det lär jag aldrig få veta, men man kan ju spekulera!

Idiotiska vårdcentralen

Tidigt igår morse ringde jag vårdcentralen för att få göra en koll så jag inte fått luftvägsinfektion eller nåt annat. Jag fick en tid vid 10 och kände mig lite bättre medans jag gjorde mig iordning, men oftast försvinner ju krämporna när man är hos läkaren, så det var nog bara tillfälligt. Väl hos läkaren så undersökte han mig snabbt, lite hipp som happ och skickade mig till labbet för snabbsänka och temp. Sänkan var lite förhöjd, men ingen fara och feber visste jag att jag inte hade. De kollade även syresättningen på mig, vilken var riktigt bra. Med andra ord var det inga större fel på mig tydligen. Läkaren ville få mina andningssvårigheter till ångest över min cancer. Läkare verkar älska att skylla allt på ångest.

När jag blev undersökt fick jag ta av mig tröjan och sitta med bh:n på och han verkade inte tro på mig när jag berättade att jag opererat bröstet. Jag sa att det tagit en bit och att jag hade protes i bh:n, men han var ändå tveksam, verkade det som. Visste inte om jag skulle ta det som en komplimang eller om han var ute efter att kika på mitt ärr som sträcker sig rakt över bröstet, men jag tänkte minsann inte visa honom. Kände mig tillräckligt ful ändå med min port-a-cath och ärr vid armhålan. Men visst var det bra att det inte syntes!

Han frågade om jag ville ha hostmedicin, och ja tack, det hade ju suttit fint med nåt som hjälper. Men idiotläkaren visste inget om cytostatikabehandlingar, så han visste inte vilka mediciner jag kunde ta. Han bläddrade lite i sin FASS bok, men hittade inte den av de tre sorterna jag kunde komma ihåg att jag får. Han kunde lätt googlat på sin dator (jag vet att de kan göra det på sina datorer då en annan läkare visade mig Fibroadenom en gång), men gjorde inte det. Hade lust att slita honom av stolen och göra det själv.

I helgen råkade jag ta receptbelagd medicin utan att tänka på om det var bra ihop med cellgifterna. Kom på det flera dagar senare och läste bipacksedel på på fass.se, och naturligtvis var det inte alls någon bra kombination. Man kunde få gulsot bland annat. Frågade läkaren om detta, men som sagt, han kunde ju inget och ville inte ta reda på det heller. Jag var bara sjåpig tydligen. Hans råd var att, blir jag gul, så har jag fått gulsot. Då kan jag höra av mig.

Jag hade andra frågor att ta upp också, men kände att det inte var någon idé. Ville bara därifrån. Tack och hej, IDIOT!

Världens bästa pappa körde mig och vi bestämde att köpa med oss frallor o semlor och åka hem till dem. Sagt, gjort och fikat. Nån timme senare började jag må lite illa och ville hem. Lite senare fick jag magknip som snart gjorde riktigt ont och till slut kom jag på att jag glömt att ta mina laktostabletter ihop med semlan. Suck! Kan man inte bara få vara glad o må ok nån gång? Hade ont resten av kvällen och när det var dags att sova fick jag dessutom magkatarr. Försökte sova, men det var ingen idé...bara till att ta en tur till köket för en nattmacka. Då blev det tillräckligt bra för att somna.

Bryt!

Har haft två skitdagar nu när jag bara velat gå och gömma mig. Hade jag inte haft barn så hade jag absolut gjort det. Helt slut, psykiskt och fysiskt! Var är mina livlinor*? Ringa en vän, 50/50(...kan inte komma på den tredje...hjärnan funkar inte på samma sätt längre. Svårt att koncentrera mig.). Ta bort mig härifrån! Jag vill inte mer!! Fick ett bryt förut när jag tog bort förbandet över venporten. Det gjorde ont och jag ser förjäklig ut. Ärr överallt nu....blå,grön, gul, lila, brun efter operationen och det har inte läkt klart.

Vågar nästan inte tvätta håret...eller borsta det. Vill inte tappa! Vill inte vill inte vill inte vill inte!!!!! Känns som jag gjort ett val och får stå mitt kasst. Men jag har inte valt det här. Vill inte ha cancer. Vill inte ha cellgifter. Vill inte vara rädd för minsta lilla grej jag känner i kroppen. För såklart är det en ny tumör. Såklart det är.

Slemhinnorna har redan blivit sköra och jag har börjat blöda näsblod bland annat. Och detta är bara första veckan.

M kom hem med en fin shoppingpåse till mig förut och jag blev glad för en sekund, tills jag fattade vad det var i den. Han hade varit snäll och hämtat min peruk åt mig i stan... Någon annan shopping lär det inte bli heller, för jag har fortfarande inte fått några pengar från Försäkringskassan.




*/ Med livlinor menar jag inte att mina vänner inte finns där för mig, för det gör dem! De är fantastiska på alla sätt och vis. Ingen idé att ringa till mig när jag mår dåligt, för jag kommer inte svara. Sån är jag! Jag är en sms/mail-tjej.