2 januari var det dags att hälsa på farbror doktorn i Uddevalla igen. Han skulle kolla hur bröstet läkt och jag skulle få information om strålbehandlingen. De hade tidigare sagt att det var bra om man tog med barnen så att de får en inblick i vad som händer med mig, träffa doktorn och kolla på sjukhuset osv. Jag pratade med Kontaktsköterskan veckan innan återbesöket och hon tyckte det var en bra idé att ta med dem. Sagt och gjort. Den 2:e åkte hela familjen till Uddevalla på utflykt.
Vi hann knappt sätta ner rumporna i väntrummet innan vi fick komma in i ett rum med K-sköterskan och farbror doktorn. De kollade på bröstet som såg bra ut och sedan förklarade de att jag även skulle få cytostatikabehandling tre gånger, då jag skulle tappa håret. Jag var beredd på att det kanske skulle komma en ny överraskning. Det var jag van vid nu. Så jag tog in det och höll mig lugn. Barnen var redan uttråkade och stojade i bakgrunden samtidigt som jag försökte ta in vad läkaren sa. Blev lite förbannad över att de tycker att man ska ta med barnen till sjukhuset. Då kunde ju iaf K-sköterskan sagt att det inte var en så bra idé just den dagen, när jag pratade med henne. Men det sa jag ju inte förstås! Jag är inte sån som konfronterar.
Vi var snart ute ur rummet igen för att gå vidare till "reservdelarna". Jag fick en special bh med fickor och en bröstprotes i silikon med samma form som en axelvadd ungefär. Jag fick även med mig ett par bröstvårtor i silikon. Det här kändes så löjligt och sorgligt på samma gång att jag blev full i skratt. Funderade på om man skulle göra nåt kul med dem. Kanske sätta en på kinden eller i pannan för att skoja lite med folk... Lite makaber humor, men det är nog humorn som får mig att orka ta mig igenom det här vidriga.
När jag var klar tog vi en sväng till Uddevalla centrum för en god fika på café. Den blev inte god och inte så mysig heller. Jag ville bara hem. Vi satte oss snart i bilen och började åka hemmåt. Då kom tårarna igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar