FINAL

I torsdags var det final. I torsdags ägde den sista strålbehandlingen rum och därmed var min cancerbehandling över. Det var med mycket blandade känslor jag gick ut från Strålbehandlingen, Gula stråket 6, på Sahlgrenska i Göteborg. Det var tungt och jag kände mig ledsen och trött. Hade hoppats på att en stor lättnad och att ett visst glädjerus skulle infinna sig när stunden var inne, men det gjorde det inte. Det kändes som jag sprungit flera marathonlopp på rad och störtade över mållinjen helt utmattad. Inte som en vinnare, eller ens stolt över att jag klarat mig hela vägen. Snarare mer som om jag varit jagad av vargar och precis klarat mig med livet i behåll. Alltför skakad över att känna några positiva känslor. Alltför rädd för att ropa Hej, med risk för att vargen ska hitta mitt gömställe. Hur ska jag kunna känna mig trygg? Vem kan lova mig till 100% att jag inte ska kastas ut till cancervargarna snart igen?

Jag vet...ingen vet något om framtiden. Vad som kan hända bakom hörnet. Jag vet att man ska leva i nuet och njuta av livet här och nu. Fånga dagen. Men den där oron gnager inom mig. Jag försöker att inte tänka på det för mycket, för då blir jag tokig. För vad händer våra barn om jag blir sjuk igen...och om M också blir det? Det vore inte första gången i världshistorien det hände. Det är inte helt otänkbart. Jag har tom en vän som råkat ut för det och jag är skiträdd för att det ska hända vår familj också!

När jag kom hem från sista strålningen gick jag och lade mig och sov, trots att det var fantastiskt väder ute. M väckte mig när han kom hem från jobbet och vi packade med oss godsaker och åkte iväg med barnen till havet. Då kändes det äntligen bättre och jag frågade om ett par goda vänner med barn också ville komma ut och skåla med oss. Det gjorde de och vi fick en riktigt mysig kväll på stranden tillsammans.

Ett STORT TACK till min underbara familj och fantastiska vänner som finns där för mig! Alla fina hälsningar på facebook, ni som skålat för mig på finaldagen, ni som uppvaktat med presenter, blommor, vin, champagne och jordgubbar. Ni som finns - bara ett sms bort när min värld håller på att rasa samman. Som tar emot mig när jag faller och pushar mig frammåt när jag glömt hur man går. Tack för all er kärlek och omtanke, jag är så tacksam över att ha er i mitt liv!

Inför finalen

Imorgon går jag i mål. Imorgon blir jag klar med min cancerbehandling. Vad konstigt! Jag har inte ens fattat att jag har råkat ut för bröstcancer än. Det har gått en evighet sedan jag hittade knölen i september, men samtidigt gått fort. Allt har skett liksom i en dimma. Ingenting är sig likt. Ska jag hitta tillbaka till mitt gamla liv nu eller ska jag liksom starta om på nytt? Hur gör man nu? Vem tar hand om mig nu? Finns det nån handbok för hur man går tillväga efter en cancerresa?

Trodde jag skulle känna glädje och lättnad inför strålfinalen, men jag är så ofantligt trött så jag orkar knappt bry mig. Visst ska det bli skönt att slippa åka varje dag, men nåt glädjerus finns inte där precis. Jag är så trött på att vara trött. Trött och frustrerad över att jag inte orkar göra det jag vill. Orkar inte göra något roligt alls utan att behöva betala tillbaka nån dag eller två efteråt i form av att vara näst intill apatisk och gråtande av trötthet. Jag är även trött på de som inte fattar hur jävla trött jag är och som undrar vad det är med mig. Om jag är sur eller arg eller varför jag inte är på humör. Ska det vara så svårt att fatta? Det kanske det är...

Så imorgon ska vi fira och jag orkar inte bry mig om på vilket sätt. Kanske bara åker hem och öppnar en flaska bubbel och går och lägger mig. Jag är så korkad att jag inte lär mig av mina misstag, utan har varit iväg två dagar i rad nu. Hälsade på min vän L igår och idag har vi tagit en sväng ut till havet. Är nästan redo att lägga mig ner och dö av trötthet bara för det. Skitbra att göra sånt dagarna innan le grande finale! Jättesmart verkligen! Fan vad dum jag är!

Statusrapport för strålade bröstet: Rödflammigt, svider och klias. I armhålan är huden grå och jag har börjat fjälla.

Strålbehandlingen, Gula Stråket 6

Sahlgrenska Universitetssjukhuset

Göteborg

Nedräkning

De sista 8 stråltillfällena ska jag strålas endast där tumören satt, så området har krympt rejält nu. Idag målade de lite nya streck på mig och de tog nya bilder. Jag har blivit röd i armhålan nu och har försökt få Mepilex förband att sitta kvar där i helgen, vilket inte var så lätt. Tog en sväng till Apoteket och bad om hjälp med att hitta en tejp som skulle hålla det på plats men samtidigt vara snäll mot min hud då jag är känslig mot sånt klister. Damen bakom disken langade fram en tejp som jag köpte med mig hem och testade. När jag tog av den var jag knallröd och irriterad under tejpen och dessutom lossnade en bit skinn. Hurra vad bra!!!...Eller kanske inte!

Men idag på sjukhuset fick jag en bh-topp i stretchmaterial som jag ska ha under bh:n och som håller förbandet på plats lite bättre. Det funkade ok. Tur i oturen att det inte är en så varm sommar, så att jag inte svettas ihjälp med dubbla bh:ar!

Nu är det bara 7 strålningar kvar. På torsdag är det service av maskinen, så torsdag nästa vecka borde det vara klart om inget oväntat inträffar. Det får vi fira med lite bubbel eller nåt. Inte för att jag vågar ropa hej och friskförklarar mig själv på detta vis, det vågar jag inte, men man kan ju alltid delfira att jag har blivit klar med behandlingarna, eller hur!? Fira livet!

I run for life - Melissa Etheridge

Stressigt hjärta

I onsdags försov jag mig och fick skynda som idiot för att hinna i tid till strålningen. Min magmun och matstrupe har troligtvis blivit irriterad av strålningen (och strålad) så jag mår lätt illa. Så på väg till sjukhuset var jag nära att kräkas pga stress och jag fick ont i hjärtat till och från. Jag kom i tid, men kunde inte slappna av, för jag hade tid till kuratorn efteråt och oftast får jag vänta ganska länge på att få komma in på strålningen. Men jag hann dit också. Medans jag satt och pratade med min kurator fick jag ont i hjärtat ganska länge, men så släppte det efter en stund igen.

Vi pratade lite om rehab igen och jag berättade att jag bestämt mig för Vidarkliniken. Då fick jag veta att jag skulle prata med min läkare om att jag ville dit. Jaha. Det var ju lite skumt, för läkaren sa att jag fick ta upp ämnet med en kurator. Naturligtvis är det bara telefontid på morgonen, så jag har missat detta i ett par dagar nu.

Hur som helst så pratade vi om lite annat också, men jag klarar bara inte att öppna upp mig. Dels för att hon är så gott som främmande för mig, dels för att det är jobbigt att sitta mittemot varann på obekväma stolar med känslan om att kuratorn stirrar in i min hjärna och ska "läsa av" mig, men också för att allt är för jobbigt att prata om. Skulle jag verkligen säga som det är så skulle tårarna forsa och de skulle inte ta slut på hela dagen. Sen skulle jag må skit i flera dagar. Så jag ansträngde mig tills jag nästan var blå för att hålla tårarna tillbaka och svarade mest med, "Jodå, det går väl ok" och "Vi kämpar på". Jag kan ju inte påstå att jag ljuger, för jag håller näsan över vattenytan större delen av tiden. Men ibland dras jag ner i djupet till mörka läskiga ställen. Så är det och det är helt normalt. Konstigt vore det väl annars?! Jag tänker satsa på att släppa ut mina monster ur garderoben när jag väl är på rehab. Då ska de få jobba, ha ha.

Efter mötet med kuratorn stressade jag vidare för att gå på bio med familjen och goda vänner. Jag hann knappt äta, men kastade i mig nåt lite snabbt för andra gången på samma dag. Hjärtat fortsatte att bråka med mig och gjorde det resten av dagen till och från, och ända fram tills torsdag förmiddag. Vid det laget tyckte jag det var väldigt obehagligt och pratade med en sköterska på strålmottagningen om det. Hon tog blodtrycket och kollade pulsen, men det såg bara bra ut. Hon tyckte jag skulle uppsöka vårdcentralen så att någon kunde lyssna på hjärtat mm om jag var orolig, men jag kände att det säkert skulle gå över bara jag fick vila ordentligt. Jag är antagligen helt slutkörd så kroppen orkar inte med någon stress över huvud taget. Jag har åkt på en förkylning också, har mörka ringar under ögonen och ser grå och sliten ut. Blääää!!!

Imorse försov jag mig igen, men hann ändå med god marginal. Eftersom det är fredagen den 13:e idag så strulade strålmaskinen, så det blev försenat en timme. Till slut fick vi tom byta rum. En regnig, snorig, hostig och trött dag, men ändå med ett stort glädjeämne då min fina goa vän L fick sin efterlängtade dotter. Hon är helt ljuvligt söt och jag önskar dem all lycka i livet!

Rehabval

Imorgon ska jag till strålningen som vanligt och därefter till kuratorn. Då ska vi bl a prata lite om rehab. Jag har nu bestämt mig för att jag vill åka till Vidarkliniken som har en antroposofisk inriktning och ligger i Järna, strax söder om Södertälje om jag inte minns fel. Känns lite läskigt att åka iväg helt själv, utan familjen, i eventuellt tre veckor. Samtidigt är det nog viktigt för mig att göra det och göra något för mig själv som omväxling. Jag blir nervös bara av att tänka på det, men ska väl inte ta ut nåt i förskott. Jag vet ju inte ens om jag får komma dit. 80 kr/dygn kostar det. Samma som en övernattning på sjukhus. Kanonbra, tycker jag! Min läkare ska skicka remiss till Vidarkliniken och därefter får vi se om deras intagningsläkare godkänner mig som patient efter en medicinsk bedömning.

Vidarkliniken

Jag kan inte låta bli att dela med mig av Laleh´s fina låt "Vårens första dag". Visst är det nåt speciellt med Laleh!? Hon ser ut som ett litet skogsväsen. Skör och vacker, men stark och full av liv. Tycker hennes musik påminner lite om både Ted Gärdestad och Tomas Di Leva, men är ändå så unik på sitt egna speciella sätt.

Låt mig vara, låt mig vara, lite tiiiill.... Spelas med fördel på hög volym så man kan sjunga med och ta i ordentligt!

Jodå, jag hänger med än!

Peter LeMarc - Gråta som en karl

Ursäkta att jag varit dålig på att uppdatera här inne. Jag har helt enkelt inte orkat eller haft lust. Har inte vetat vad jag ska skriva heller. Det blir lite enformigt att åka till strålningen dag ut och dag in, 5 dagar i veckan. När jag kommer hem är jag jättetrött och sover oftast en stund. Inte för att jag blir så mycket piggare av det, men jag orkar inget annat. Än så länge ser strålningsområdet fint ut. Jag har haft Mepilex förband på redan från början i förebyggande syfte för att inte få brännskador. Förbanden ska minska den risken med 30%. Från början skulle jag även smörja in mig med Elocon kräm två ggr/vecka. Sedan i måndags smörjer jag in mig varje kväll... Kräm är väl nästan synd att kalla den. Den är mer som en fet salva och luktar ganska starkt.

Nu har jag klarat av 20 strålningar av 33. På nåt sjukt sätt har det gått ganska fort. Lite segt i början tycker jag, men nu känns det som det går fortare. Ska bli skönt när det är klart, då borde det vara dags att bli av med Port-a-cathen. Inte för att jag ser fram emot den biten precis, för jag har hört att det gör skitont efteråt, men det är gott att kunna bocka av sådana här nödvändigheter, en efter en. Jag vill bara få det överstökat och kunna lägga detta bakom mig. Just nu kan jag inte planera någonting. Och jag har heller inte kontroll över någonting nästan. Det är bara sjukhusbesök som är inbokat, sedan får jag se vad jag orkar med. Det beror på dagsformen. Hittar jag på något, som att fika med en vän eller åka på en utflykt, så måste jag vila ett par dagar efteråt. Jag får hela tiden överväga om det är värt det, för jag får betala efteråt. När jag är iväg känns det ganska bra, tröttheten kommer efteråt.

 Jag träffade en kurator förra veckan och hon tyckte att jag skulle hitta på saker och komma ut, men känna efter ordentligt vad jag orkade med. Vi pratade lite om att åka iväg på Rehab när behandlingen är slut. Det finns lite olika ställen man kan ansöka om att få åka till, och olika ställen har olika inriktning på sin behandling. Man kan t ex få åka till Brännö tillsammans med sin partner under fyra dagar. Eller själv till Vidarkliniken i tre veckor. Det är alltså lite olika. Jag ska kolla upp detta lite mer tills nästa vecka, då jag ska träffa kuratorn igen.

Peter LeMarc drabbades av cancer för två år sedan. 26 september släpper han ett nytt album "Svag doft av skymning". Låten "Gråta som en karl" är ett smakprov på detta album. Lyssna på den här ovan och ta in texten!