28 september 2011

Jag gick och väntade på remiss, men det kom ingen. Första läkaren trodde ju att jag skulle få komma på mammografi veckan efter, men det verkade inte så. Jag ringde och försökte skynda på, men de hade ingen tid förrän i början av oktober. Alltså en månad efter upptäckten! Helt sjukt att man ska behöva gå orolig och vänta så länge. Det är tortyr! M ringde upp Uddevalla och det fanns ju som sagt inga tider. Han berättade att vi var så oroliga, för att vi haft cancer i familjen året innan. Då blev det andra tongångar och hokus pokus, så fanns det en tid åtminstone en vecka tidigare.

Så den 28 september bar det iväg till Bröstcentrum, Uddevalla sjukhus och mamma följde med mig som stöd och vägvisare. Jag skulle vara där redan vid 8 på morgonen, så vi fick åka tidigt, redan vid 6:30. Jag fick först gå till mammografin, vilken jag var lite nervös inför, för att knölen hade växt och ömmade. Den syntes tom, så det var ingen snack om saken att det var nåt där. Men sköterskan som tog hand om mig var försiktig och det gick bra.

Därefter var det dags för ultraljud och jag undersöktes länge av en allvarlig läkare som inte sa ett ord på en vääääldigt lång stund. Jag inbillade mig att hon och sköterskan brevid såg en grotesk tumör och att de inte visste vad de skulle säga till mig. Var på väg att börja grina nästan när läkaren till slut meddelade att det var en vätskefylld cysta som de skulle tömma på vätska. Phu!

Efter en stund i väntrummet blev jag kallad till ett tredje rum där en kirurg skulle suga ut vätskan ur cystan med "nål". Hon stack och hon stack, men det kom inget. De hämtade längre nålar, men det hände inget. Då beslutade kirurgen att det skulle göras ihop med ultraljud så att de verkligen såg att de stack rakt in i cystan. Tillbaks till ultraljudsrummet igen och den allvarliga läkaren. Samma visa igen. De hämtade längre och längre nålar, och till slut kom de fram till cystan som visade sig ligga djupt i bröstet och lyckades suga ut liiiite vätska som de kunde skicka iväg till Patologen för undersökning. Detta skulle ta 2 timmar, så jag och mamma åkte iväg en sväng till stan på lunch.

När vi kom tillbaks till väntrummet kom kirurgen dit och satte sig på huk med en hand på mitt knä. Hon tittade mig i ögonen och sa "Provet visade att det är en helt ofarlig cysta och det kan aldrig bli något farligt med den! Du behöver absolut inte vara orolig!" Cystan behövde dock opereras bort, då de inte kunde tömma den och detta skulle göras snarast. Jag och mamma åkte därifrån lättade och glada. Vi åkte till 2 Fröknar, utanför Uddevalla, för att fira med lite shopping och fika. Vi beställde in en gudomligt god äpplepaj som var alldeles för stor, men så god att vi tvingade i oss den. Men oj vad vi mådde illa efteråt. Ha ha!

Något som inte var så "ha ha", var mitt stackars mörbultade bröst som snart fick regnbågens alla färger. Jag räknade till minst 10 stickmärken. Tur att man är kvinna...

Bild från 2 Fröknar (sommaren 2011)