Tänkte åka dit själv, för nu hittade jag och det var ju bara en liten koll. Men pappa hängde med, han hade ändå inget särskilt för sig den dagen. Jag och pappa slog oss ner i väntrummet och det var fullt av folk. Såg mig omkring och registrerade att det var nästan bara kvinnor i 60+ åldern som satt och väntade tillsammans med sina män. "Stackars dem", tänkte jag. "Tur att jag är så ung och kom undan med en cysta. De är säkert oroliga nu." En sköterska ropade upp mig ganska snart och frågade om inte mitt sällskap skulle med in. Jag log och tänkte att hon säkert trodde att pappa var min man. "Nej, pappa får allt stanna här!" sa jag och skuttade in glatt i undersökningsrummet. Sköterskan frågade hur jag mådde och hur det hade gått efter operationen och jag svarade glatt att jag mådde så bra så. En äldre manlig läkare kom in i rummet nästan genast och undersökte mitt ärr, vilket han tyckte såg bra ut. Sedan berättade han lite om vad som hänt, att de fann en cysta, att de opererade bort den... "Bla bla" tänkte jag.. "Och att de fann en polyp i cystan som visade sig vara cancer" fortsatte han.
"Men hallå där, nu har det blivit lite fel här", tänkte jag. "Det var en polyp, inte cancer"... men de såg ganska allvarliga ut och sköterskan nickade. Läkaren fortsatte att prata och jag tänkte tusen tankar, bl a att "det är nu folk antagligen brukar bryta ihop, men jag ska minsann skärpa mig. Tänker inte grina". Försökte klä på mig blusen samtidigt som jag skulle ta in detta, men det gick inget vidare, så sköterskan hjälpte mig. Minns inte så mycket av vad läkaren berättade sen, men tårarna kom och ville inte sluta. De sa att jag skulle opereras igen och behandlingen skulle skräddarsys åt mig. Ingen bröstcancerpatient var den andra lik, och man skulle inte jämföras med någon annan. Och jag skulle inte läsa en massa skit på nätet. Jag fick en del broschyrer, om bröstcancer, vad man säger till barnen mm. De förklarade att detta snart skulle vara förbi, och jag skulle så småningom se det som en parantes i mitt liv. De visste inte ännu hur mycket de skulle operera bort. Han tyckte att det eventuellt räckte med en bit, men hon som opererade mig tyckte hela bröstet. De skulle diskutera detta och återkomma till mig. Men den 12 december skulle jag opereras igen, dagen innan min födelsedag. Värsta presenten någonsin! Förhoppningsvis skulle jag få komma hem samma dag, men eventuellt skulle jag få sova över. Men hur kul skulle det bli, att vakna på sjukhus på sin födelsedag?! Men jag ville såklart inte vänta heller.
Sköterskan i rummet förklarade att hon var min Kontaktsköterska som jag kunde ringa om jag hade frågor, men hon skulle ringa mig lite då och då och kolla hur det var med mig.
Jag kunde bara tänka att L skulle fylla år två dagar senare. Hur skulle jag klara av att ha kalas? Hur skulle jag orka vara glad? Jag var ju tvungen att fixa detta för hans skull! Detta skulle inte få förstöra hans födelsedag!
Någonstans mitt i allt frågade sköterskan om hon skulle hämta in pappa och jag nickade. Men vad skulle jag säga till pappa? Hur skulle han reagera? Jag tittade bort när han kom in och de berättade för pappa vad de sagt till mig. Han slängde sig fram och kramade om mig länge och jättehårt.
När vi gick ut fick jag med mig ännu en plastflaska med operationstvål till nästa operation och jag undrade för mig själv hur ofta det går ut någon från den avdelningen med tårar rinnandes längs kinderna.
Pappa kramade min hand stenhårt hela vägen hem och tårarna tog inte slut på hela dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar