Värken ändrade karaktär under dagen, till starkt ömmande och det drog sig åt högersidan så jag hade en stark misstanke om blindtarmsinflammation. Det gjorde ont för varje steg jag tog, varje hostning eller skratt. På eftermiddagen när det var dags att åka till Kungälv ställde mamma återigen upp som chaufför och stöd. Jag fick komma in snabbt till en läkare som gissade på samma som mig. Hon skickade iväg mig till labbet för att kolla snabbsänkan, som visade sig stämma överens med misstanken. Jag och mamma fick gå vidare in till Akuten för att träffa en kirurg och röntgas. I väntrummet var det helt tomt på folk och jag fick komma in nästan genast. Två sjuksköterskor tog emot mig i ett rum där jag fick byta om till en sjukhusrock, de klämde på magen, tog blodtryck och mina personliga uppgifter. De var väldigt käcka och glada, men när de frågade om jag i övrigt var frisk och jag berättade att jag hade bröstcancer, ja, då dog den goda stämningen kan man säga! Jag berättade även att jag skulle opereras fyra dagar senare, så om de funderade på att operera bort blindtarmen på mig kanske de behövde tänka en gång till.
Jag fick åka vidare i min sjukhussäng till ett annat rum för att vänta på en läkare. Det tog däremot lite längre tid. Jag hade hoppats på att vara hemma lagom till julfesten, men den fick jag hoppa över. Jag hade pratat med min chef under dagen och han visste att jag eventuellt inte kunde komma, men jag och M var välkomna även om det blev senare. Så himla typiskt! Läkaren kom till slut och hon tryckte runt om på magen och trodde också det var blindtarmen, så jag blev skickad till Röntgen. Det gjorde t o m ont i magen när jag rullade iväg i sjukhussängen, och på sjukhus är det inga trösklar. På röntgen fick jag kontrastvätska insprutad i armen och en varm känsla spred sig i hela kroppen. När jag var klar med röntgen fick jag åka ner till Akuten igen och vänta på läkaren. Återigen en lång väntan, men till slut dök hon upp och meddelade att det antagligen var blindtarmen, den såg lite svullen ut. Men eftersom jag skulle operera bröstet snart, så valde hon att behandla mig med antibiotika. På så vis skulle jag bli bra för tillfället, men den skulle också kunna bli inflammerad igen vid senare tillfälle.
Jag låg bara och väntade på att hon skulle berätta vad de mer hittat på röntgenbilderna. En tumör eller flera. Jag kände det på mig och hon var så allvarlig. Och till slut så kom det, de hade även sett en cysta på min högra äggstock. Jag vågade inte titta på mamma, för då visste jag att jag skulle börja gråta. Jag skärpte till mig allt jag kunde. Läkaren var lite osäker, men det skulle kollas upp ytterligare under morgondagen. Tills dess skulle jag få sova över och få antibiotika intravenöst. Jag rullades iväg till Kirurgi avdelningen där jag fick dela ett rum med tre andra patienter. Klockan hade blivit mycket och mamma åkte hem. Jag ringde hem till M och berättade...allt utom cystan. Det orkade jag inte. Ville inte bryta ihop där i sovsalen bland okända, och det visste jag att jag skulle göra om jag berättade. Det kom en sköterska som hälsade mig välkommen och sedan var det god natt.
Första övernattningen på sjukhus någonsin sedan jag föddes! Det var svårt att sova. En gammal senil dam bajsade ner sig så uskorna fick byta på henne och sängen. En kvinna snarkade oavbrutet och en annan kräktes pga sina starka mediciner. Sen så tittade de till oss då och då också. Till slut så var det morgon och det var dags för ronden. Då kom en kvinnlig läkare som var fruktansvärt dålig på svenska. Jag förstod inte alls vad hon sa nästan och hon sa även att jag hade ont i ändtarmen. Vad fint om de opererar bort ändtarmen och man kommer hem med en stomipåse på magen, tänkte jag. Typiskt Kungälvs sjukhus att göra fel! Kände att det var läge att rätta henne, och hon bad om ursäkt. Jag skulle bli skickad till Gen sa hon, men jag fattade inte vad hon menade. Senare berättade en sköterska att jag skulle få åka till Gyn, så då trillade myntet ner. Med Gyn menade de tydligen Sahlgrenska sjukhus i Göteborg och jag skulle få en sjuktransport. Visste att M var ute och åkte, så jag bad honom köra mig istället. Då var jag tvungen att berätta varför jag skulle dit och jag förklarade lite snabbt så att jag inte skulle börja gråta. Min bror ringde mig också och jag berättade läget, och då var det också svårt att skärpa sig. Men det gick...De kopplade ur mitt dropp, som jag hade istället för föda ifall jag behövde opereras, och de tog även ur den där "slangkontakten" i armvecket innan jag åkte iväg med en remiss i handen.
Efter mycket om och men, storm, trafikkaos och förseningar kom jag till slut fram till Gyn i mina fina sjukhuskläder. Då var jag jättehungrig och matt. Fick vänta ett bra tag innan jag fick komma in, men väl inne fick jag gå före i väntrummet och träffa en läkare ganska fort. Jag bad om att få dropp, men då de tagit bort slangen ur armvecket i Kungälv ville de inte sticka mig igen ifall jag inte skulle stanna kvar på Gyn. Läkaren tryckte på magen och tyckte det stämde överens med blindtarmen, men hon underökte mig även med vaginalt ultraljud för att kolla cystan de sett på röntgen. Hon förklarade att ultraljud var mer tillförlitligt än röntgen när det gällde äggstockarna och det runtomkring. Hon var väldigt noga och kunde inte hitta något som helst avvikande. Det enda hon såg var en normal äggblåsa, som inte alls var lika stor som de sett på röntgenbilderna. Gynläkaren var väldigt omtänksam och skulle se till så att röntgenbilderna även skulle skickas till henne så hon och hennes läkarteam kunde titta på dem vid nästa möte och sen höra av sig till mig.
M hämtade mig och körde tillbaks mig i bilköer och storm till Kungälv igen. Då var det bara den senila gamla damen kvar i sovsalen. De andra hade fått åka hem. Äntligen fick jag dropp igen och antibiotika. När jag varit iväg hade jag dessutom missat en kur, så den skulle jag ta igen på natten. M åkte hem till barnen för att ha fredagsmys och titta på Idolfinalen. Jag tog min droppställning med mig till TV´n och upptäckte att det inte var någon som tittade. Det var mest äldre patienter där, som säkert hellre velat titta på På spåret, men jag slängde mig i soffan och satte på Idol. Yes! Då och då kom någon gammal sur gubbe och grymtade, men först till kvarn...tänkte jag. Har nog aldrig, varken förr eller senare, tittat så intensivt på reklampauserna som då. Jag vågade inte zappa över för att riskera att bli fast i en annan kanal resten av kvällen. Medans jag satt där hade jag piggnat till och kände mig mycket bättre i magen. Sköterskorna tyckte att jag kunde ta få något att dricka, och det var ovanligt gott med blåbärssoppa och te. Jag fick se min Idolfinal, men det var den mest omysiga fredagen någonsin.
På lördag morgon var jag pigg och kände mig frisk och ville bara hem. Jag skulle ju snart in på sjukhus igen, så någon dag hemma emellan hade ju inte varit fel. Det kom en läkare som gick sin rond, han klämde lite tafatt på magen, som lika gärna kunde kvittat, och sa att jag kunde åka hem. YES! Ringde M fortare än kvickt, bytte till mina egna kläder, packade ihop mina grejer och drog. Tack och hej!
Säga vad man vill om sjukhus, men undersköterskorna och sjuksköterskorna som jobbar där är fantastiska! En eloge till dem, för allt slit och skitgöra de får stå ut med. Tur att vi har dem!
(Ca 6 veckor senare kom en faktura på övernattningen på Kungälvs sjukhus. 160 kr totalt. 80 kr/natt. Tänk vad bra vi har det i Sverige ändå. Undrar vad det hade kostat i t ex USA?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar