torsdag 20 december 2012

Vidarkliniken i mitt hjärta


Ursäkta för långt uppehåll. Ett tag var det nåt fel på bloggen och när den väl funkade igen så hade jag inte ork och lust att uppdatera den.

Vidarkliniken var toppen! Helt underbart! Tre veckor gick väldigt fort och vi som var där ville knappt åka hem för att vi hade det så bra. Vid första anblicken av kliniken så kändes det som att komma till ett kloster. Arkitekturen och hela den antroposofiska stilen på allt var så annorlunda mot allt annat jag sett. Hela omgivningen går i antroposofisk anda och påminner mycket om Amish.

 Det som präglade Vidarkliniken och det jag kommer bära med mig är den enorma kärlek man fick, kände och tog med sig hem. De öppnade upp våra hjärtan på så många olika sätt, och det var en så annorlunda situation att samtala med nya bekantskaper om sådant som gjorde som mest ont. Det fanns inga murar att riva ner eller jobba sig igenom. Känslorna satt på utsidan och vi varvade tårar av skratt med tårar av sorg. Lika för alla.

Alla patienter får olika terapier och behandlingar utifrån deras behov. Jag fick läkereurytmi och akvarellmålning som terapier, ca 3 ggr/v. Jag fick insmörjning av nacke och axlar ca 4 kvällar/v och helkroppsinsmörjning med oljor 2 ggr/v. Efter lunch fick jag rölleka omslag på levern, det fick nog de flesta för matsmältningen. Mycket vila. En stund efter varje terapi och behandling. En stund efter lunch. Däremellan blev det oftast promenader i naturen runtomkring. Havet låg nära och det fanns många vandringsslingor att följa i skogarna runt omkring. Mycket tid för bearbetning, reflektering och återhämtning.


Havet låg ett stenkast från kliniken.

Vi fick nog alla naturmediciner inför varje måltid. För bl a matsmältning. Jag valde att börja med mistelpreparatet Iscador i sprutform 3 ggr/v som tas på morgonen i magen. Det ska jag fortsätta med hemma i 2-3 år för att bl a bygga upp mitt immunförsvar och lever efter alla cellgifter som brytit ned min kropp. Vanliga vården anser ju att man är färdigbehandlad och frisk när man är klar med sina behandlingar (cellgifter och strålning i mitt fall). Men kroppen går ju faktiskt på sparlåga och immunförsvaret är i botten. Om cancern skulle komma tillbaka är det ju bra om immunförsvaret är ok så att kroppen orkar kämpa. Därför tar jag sprutorna och det tackar jag alternativmedicinen för. Trist bara att jag får stå för hela kostnaden själv, då det inte går på högkostnadskyddet. Men får jag leva så är det ju värt närmare 900 kr/månad! Vanliga läkare kan också skriva ut Iscador, men informerar inte om detta tyvärr. Det kan lindra biverkningarna vid cellgiftsbehandlingar och jag hade gärna velat bli informerad om detta under behandlingarna.

 
Iscador

Jag kan varmt rekommendera Vidarkliniken och önskar att alla som har cancer, reumatiska besvär eller är deprimerade, utbrända, utmattade kunde få komma dit. Kolla på Vidarklinikens hemsida om just ditt landsting har avtal med dem. Om det är så, be din läkare om en remiss. Du kommer inte att ångra dig!

Hur jag känner mig efteråt? De två första veckorna efter jag kom hem var jag tröttare än någonsin. Jag orkade knappt ta en kort promenad. Men sedan vände det och jag känner mig faktiskt som en ny person nu. Jag känner mig starkare. Modigare. Älskar mig själv mer. Tar inte lika mycket skit, utan säger ifrån. Känner mycket känslor och berättar vad jag känner. Lite häftigt och spännande faktiskt. Just nu håller jag på att lära känna mitt nya jag.

Det finns massvis att berätta om Vidarkliniken. Om någon har några frågor, så är det bara att höra av sig till mig.



Waldorfskolan i Solvik, en liten bit från Vidarkliniken.




torsdag 15 november 2012

Fördelen med ångest


Det bästa med att ha ångest är att man kan dricka vin mitt i veckan utan att ha dåligt samvete. Ni andra får snällt vänta med att korka upp tills helgen står för dörren. Inte mer än rättvist. Sen finns det väl i och för sig inte så många andra fördelar med ångest än det...mer än att man vet att man lever... Men bara så ni vet; skulle jag bli alkoholist så är det inte mitt fel! Skål!






torsdag 8 november 2012

Skiktröntgen närmar sig, med allt vad det innebär...


Det känns som jag går på ett minfält och att minorna antingen är djupa hål att trilla ner i eller så exploderar de som canceråterfall. Jag går där sakta, försiktigt, på helspänn. Jag kommer längre och längre bort. Solen spricker igenom molntäcket och minfältet verkar ju faktiskt vara en vacker sommaräng. Jag slappnar långsamt av i min spända kropp och njuter av stunden. Tacksam över mitt liv och all kärlek jag har omkring mig. Jag värmer mitt ansikte i solen och ler när jag sätter ner den ena foten framför den andra. KLICK! Falla eller sprängas i bitar?
Idag är en bra dag, det var bara ett stort svart ångestfyllt hål som jag behöver kämpa mig upp ur. Jag lever än. Jag har tur. Men det finns ingen väg tillbaka. Jag kan bara gå frammåt i osäker terräng. Ingen aning om vilken stig som är säker och vilken som kan få mig att sprängas i lika många bitar som det finns stjärnor på himlen. Idag är en bra dag. Jag har ögonen fyllda av tårar men jag får pussa min man och mina barn God Natt.


 
 

tisdag 16 oktober 2012

Avresa rehab

Tidigt imorgon bitti åker jag till Vidarkliniken. Tre hela veckor. Kändes helt underbart... ända tills jag skulle säga god natt och hejdå till mina älskade små killar nyss. En var helt otröstlig och det dröjde inte länge innan mammahjärtat brast och vi grät ikapp båda två. Den andre sonen undrade varför jag var ledsen...

Jag har köpt coola mjukisdjur till dem som de kan ha både hemma och i skolan när längtan blir för stor. De har även fått brevpapper och pennor för att kunna skriva brev till mig. Vi kommer ju naturligtvis ringa till varandra, men jag får inte lov att ha mobilen på så det blir ju ganska begränsat med kontakt.

Nu känns det mer jobbigt än skönt att komma iväg. Känns som jag kommer gråta hela vägen till Järna imorgon. Kommer antagligen att komma fram rödflammig och svullen i hela ansiktet. Mascarakladd lite här och där... Det är då själva fan att man ska behöva åka iväg på sånt här egentligen. Visst är det skönt att åka iväg, men jag hade hellre åkt 3 veckor till Thailand med hela familjen om jag fick välja såklart. Jävla skitcancer!

Pratade ju förresten med min onkolog förra veckan, och visst kunde min (och andras) cancer sprida sig via blodet. Tyvärr kan man dock inte ta blodprov för att kolla cancermarkörer när det gäller bc. Har man t ex gyncancer så går det. Efter mycket om och men fick jag igenom en skiktröntgen som jag ska göra när jag kommer hem från Vidar. Då ska det letas metastaser.

Onken berättade även att om jag får återfall så är det bra om jag får det i en kroppsdel som går att ta bort, som t ex ett bröst. Om jag däremot får det inne i kroppen, som i en lunga är det inte längre botbart, utan kan eventuellt bara bromsas. Då fick jag så jag teg kan man säga. Att jag dessutom har stor återfallsrisk inom 3-5 år gör ju inte saken bättre. Med andra ord lär jag leva med konstant ångest i 5 år känns det som. Livrädd för minsta lilla symtom. Men enda sättet att fixa denna vidriga situation är att leva för dagen och göra det bästa av den. Att älska sina nära och kära här och nu. Inte skjuta på drömmar, utan göra dem till verklighet. Ingen vet hur lång tid man har kvar här på jorden, men man måste kanske uppleva nåt sånt här för att verkligen inse hur skört livet är.

Ta hand om varandra och pussa lite extra på dina barn ikväll!


Ps. Jag vill inte tjata, men nu är det snart bara en månad kvar till målsnöret i min insamling. Det saknas just nu 2000 kr för att klara målet 10 000 kr. Sätt gärna in en slant för dig, mig...för framtiden! Ds.






måndag 15 oktober 2012

Det börjar dra ihop sig för rehab...



En annan sorts rehab, men ändå...

 
Amy Winehouse - Rehab
 
På onsdag morgon, tidigt tidigt, drar jag iväg...
 
 
 

onsdag 10 oktober 2012

Port-a-cath dragning

Idag åkte jag till Uddevalla för att bli av med porten. Synd bara att jag skulle till NÄL/Trollhättan. Det var bara till att sätta sig i bilen igen och åka dit. Väl där skickade de iväg mig till fel avdelning, låååångt låååångt bort. Men till slut så hittade jag rätt.

 
Det gick mycket fortare att ta ut porten än att få dit den. Det gjordes under lokalbedövning och jävlar vad ont det gjorde när jag fick bedövningssprutan!! Jag brukar vara rätt tuff när det gäller sprutor och sånt, men den här gången fick jag tårar i ögonen. Läkaren började skära innan bedövningen tagit ordentligt. Inte så skönt.

 
Kroppen hade börjat kapsla in porten...
 
 
På eftermiddagen hade jag telefontid med min läkare...men det tar vi en annan gång. Nu är jag helt slut. Det blir tidigt i säng idag...
 
 
 
 

lördag 6 oktober 2012

Bröstcancer som konst



 
Klicka på bilden så att den blir större!


Den här bilden är tecknad av 17-åriga Evelina Jönsson.  "Jag gjorde denna skiss på en svenska lektion när mamma skulle få sina cellgifter för första gången. Jag var bitter och orolig den dagen jag gjorde bilden, och hade mycket i mina tankar, hur orättvis världen är mot många människor, och hur många det är som måste stå ut med denna odåga till cancer. Ärligt talat visste jag inte att bilden skulle bli något cancer representerande först, men efteråt började jag tänka på mamma. Jag såg röken som en spridning som förgiftar människan, precis som cancer gör, det andra som hårlösheten och ärret och rosa bandet var mer för en ytligare representerad del, för att göra uttrycket starkare på något vis? Även om det kanske inte behövs att visa det så ytligt, men jag kom att då tänka på att, cancer är ytligt och innerligt, och det går inte och ändra på, så då får man se skönheten i det man har."

Evelinas mamma visade den här bilden i vår grupp Cancertjejer, på Facebook häromdagen och jag tyckte så mycket om den, så jag ville visa den här. Visst är hon duktig!? Evelina går Bild och Formgivning på Schillerska gymnasiet i Göteborg. Om ni är nyfikna på fler av hennes konstverk så kan ni besöka hennes hemsidor här och här!

Jag är övertygad om att du kommer gå långt med ditt skapande Evelina och önskar dig stort lycka till med det! Tack för att du ville dela med dig!




fredag 5 oktober 2012

Spridning



Idag fick jag veta att Metaplastisk Bröstcancer oftast sprider sig via blodet istället för via lymfkörtlarna. Så med andra ord kan jag inte känna mig så himla säker bara för att det inte visade någon spriding till axillen under operationen i december. Jag fick också veta att MBC inte svarar lika bra på cytostatikabehandling som vanlig BC. Känns som jag är på ruta ett igen.

Nu behöver jag prata med en onkolog som kan sin sak.
* Be om blodprov, CA125, för att se om det finns cancermarkörer i blodet.
* Jag behöver få veta vilken sorts MBC jag har. Tror inte ens de vet det. Enligt amerikanska läkarsidor finns det ca 5 olika typer av MBC och de beter sig lite olika, med spridning osv.
* Be om röntgen för att kolla eventuell spridning. PET/CT/MR?  Vad är det för skillnad? Oftast får man metastaser i lungor och hjärna. Har det väl stuckit iväg i kroppen har jag 50% chans att överleva.

Jamen trevlig helg då!

måndag 1 oktober 2012

OKTOBER - Den Rosa Månaden


Då var det OKTOBER då, gott folk! Rosa Bandets månad. Månaden då bröstcancer uppmärksammas lite extra. Har ni sett nåt särskilt i er omgivning? Jag är ju hemma mest och ser inte så mycket av kampanjen i samhället. Jag har köpt Rosa bandet på ICA, betalat extra för plastpåsarna på ICA och köpt Rosa bandet till några vänner på Facebook, som de kan ha i sin profilbild. Kolla här!




Man kan via Cancerfondens hemsida fixa ett digitalt Rosa band till sin mobil. Kolla här!


 
Och här kan du se ett urval av alla rosa produkter som säljs till förmån för Rosa bandet kampanjen! T ex som de här nedan.
 
 
 
 
Mekonomens bilprodukter skulle jag vilja ha. De är ju såå fiiiina!
 
Alla bilder kommer från Cancerfonden.se
 
 
 

lördag 29 september 2012

Port-a-cath-dragning



I onsdags var det dags för den 4:e operationen på ett år. Port-a-cathen skulle ut. Det hade jag verkligen sett fram emot, men sent på tisdagseftermiddagen började jag få ont i halsen och sen blev det bara värre och värre. Operationen skulle ske under lokalbedövning så jag visste inte hur petiga de var med om man hade lite ont i halsen.

Jag gick upp strax före 6:00 på onsdagen för att duscha noga, väcka barnen och fira maken som fyllde år. Vid 8:00 skulle vi åka till Uddevalla, jag och M, men jag ringde så fort Dagkirurgens telefontid började vid 8:00 och frågade om jag fick komma. Det fick jag INTE! Det var ju snopet och besvikelsen var stor. De var väldigt noga med att inte operera om man visade tecken på sjukdom. Så de gav mig en ny tid, den 10 oktober, och det är bara till att hoppas att jag kryat på mig tills dess. Förkylningen tog nämligen ordentlig fart och jag börjar nästan bli lite orolig för att jag åkt på lunginflammation. Jag får feber VÄLDIGT sällan. En gång var femte år ungefär. Men nu har jag haft feber under ett par dagar (för andra gången i år), är jättesnuvig, hostig och det är jättetungt att andas. När jag gått upp för trappan har jag verkligen jobbigt med andningen. Inte bra! Jag har ju inte varit sjuk så många dagar ännu, så jag får väl avvakta och se om det håller i sig eller blir värre, så får jag väl kolla upp det. Det är nämligen större risk för lunginflammation när man genomgått cytostatika och strålning. Slemhinnorna i lungorna har t ex tagit stryk.


 
 
 

onsdag 19 september 2012

Arbetsträning


Idag har jag "arbetstränat" på mitt jobb. Hälsade på i två timmar. Fikade och textade ett par skyltar. Kändes bra när jag var där men när jag kom hem blev jag sjukt trött och yr. Hmmm... varför kan det inte synas när man hälsar på istället för när man kommer hem. Jag ser nog ganska pigg och frisk ut. Svårt att avgöra själv förstås... Men jag är så himla trött på att det aldrig blir bättre. Att jag inte orkar så mycket som jag vill. Eller åtminstone en bråkdel av vad jag vill. Jag vill må bra nu. Hoppas rehab gör underverk med mig så att jag snart är mig själv igen.

Om en vecka ska jag operaras igen. Då ska port-a-cathen ut. Ska bli skönt, även om den inte direkt är i vägen eller gör ont. I Stockholm får man tydligen ha kvar sin port i två år ifall man får återfall, vilket man tydligen oftast får inom två år. Usch! Det måste ju kännas som man bara går och väntar på ett återfall. Jag vill känna att jag är frisk nu och planerar verkligen inte att få tillbaka skiten. Nu får det vara bra!

Jag är öm i höger armhåla och ut i överarmen. Det känns som träningsvärk och mest när jag lyfter armen en bit. Behöver nog stretcha bort det. Det kom för några veckor sedan och jag vet inte om det har att göra med strålbehandlingen eller operationen. Av strålningen kan ju musklerna dra ihop sig och vid operationen rotade de ju runt i armhålan efter portvaktskörteln. Kanske ska höra med min kontaktsköterska...


 
 
 
 


torsdag 13 september 2012

Stand Up 2 Cancer

 
 
"This is where the end of cancer begins"




 
 

Rosa Bandet



Brukar du köpa Rosa Bandet?

Rosa Bandet är en internationell rörelse med ursprung i USA. Pink Ribbon, som Rosa Bandet heter på engelska, startades 1991 av bland andra Evelyn Lauder från kosmetikföretaget Estée Lauder. Sedan dess har Rosa Bandet vuxit till en internationell folkrörelse. Världen över ägnar organisationer, företag och privatpersoner oktober månad åt bröstcancerfrågan.
 
I Sverige är det två organisationer som arbetar med Rosa Bandet - Cancerfonden och BRO, Bröstcancerföreningarnas Riksorganisation. Under Rosa Bandet-kampanjen säljer både Cancerfonden och BRO rosa band. Även om banden har olika rosa nyanser symboliserar de samma sak – den livsviktiga kampen mot bröstcancer.
 
BROs band är ceriserosa och säljs till förmån för Bröstcancerfonden och de lokala bröstcancerföreningarna. Banden kan köpas hos återförsäljare och lokala bröstcancerföreningar. BROs rosa band kostar 20 kronor, varav 18 kr går till Bröstcancerfonden. Banden bekostas av Estée Lauder.
 

Bröstcancerfonden har även en webshop där man kan köpa olika artiklar med Rosa Bandet på. Se här!
 
 
 
Ett band från Cancerfonden kostar 25 kr och finns bland annat hos ICA, Lindex, Apoteket och Mekonomen. 23,50 kr går till kampen mot bröstcancer. Resterande 1,50 kr täcker kostnader för produktion av band, förpackning, folder och frakt. Sedan 2006 har Rosa Bandet utformats av kända designers. I år är det systrarna bakom klädmärket Dagmar som fått uppdraget.


Såhär ser årets band ut, 2012.
Försäljningsstart är måndagen den 24 september,
men officiellt pågår kampanjen 1-31 oktober.
 
 
2011
 
2010
 
2009
 
 
2008
 
 
2007
 
.
 
 
 
 
Källor: Bröstcancerfonden och Cancerfonden


fredag 7 september 2012

1 år

 
 
Idag för 1 år sedan kände jag en knöl i ena bröstet stor som en clementin. Idag för 1 år sedan ställdes mitt liv in på Paus. Ett annorlunda år fyllt av smärta, ångest, tårar och många insikter. Jag har fortfarande fler dåliga dagar än bra.Tack vare min familj och goda vänner har jag orkat mig igenom den här mardrömmen och tror mig skymta Start-knappen i horisonten. 18 november förra året fick jag min diagnos Bröstcancer. Två dagar innan vår förstföddes födelsedag. 18 november i år är målsnöret för min insamling hos Cancerfonden. Den är till för ER! För ER framtid! Så att NI ska slippa gå igenom samma sak. Så snälla hjälp mig, hjälpa er! Tillsammans kan vi klara 10 000 kr tills den 18 nov 2012. Hoppa över en öl på krogen ikväll, inredningstidningen, hyrfilmen eller trisslotterna du ändå aldrig kommer vinna på. Skänk den slanten (eller mer) till För framtiden istället! Nu ska Cancerjäveln dö!!!
 
 
 
 
 


 

måndag 3 september 2012

Uppdatering



Sånt jag glömt berätta...

*  När jag strålbehandlades den 5:e gången blev jag tatuerad för att slippa alla tuschmarkeringar i strålområdet. Det blev fem prickar som tatuerades på gammaldags vis. Ingen Miami Ink utrustning här inte. Pricken mitt på bröstbenet gjorde mest ont, men ingen av dem var smärtfri.

*  Strax efter midsommar åkte scarfarna av, då hade håret börja växa på allvar. Sedan dess har de inte åkt på. Nu har jag faktiskt ganska tjockt hår och behöver tom klippa mig för det börjar likna en pälsmössa. Tänkte passa på och färga det lite blondare också.

*  Ögonbrynen är nästan som vanligt igen och likaså ögonfransarna. Jag tappade aldrig allt.

*  Vi har varit på utlandsresa och gottat oss i sol och värme. Det var skönt att komma bort från väggarna lite och tanka sol, ljus och värme inför vintern. Det var inget problem med det strålade området, men jag  täckte det duktigt mot solen. Däremot var jag väldigt trött, men det hade jag varit hemma också.

*  Det är tydligen tänkt att jag ska bli av med min Port-a-cath, min venport, i september, men jag har inte fått någon kallelse. Nu hör jag till Uddevalla sjukhus igen. Känns faktiskt ganska motbjudande när jag tänker på Uddevalla. Mår illa vid blotta tanken av staden. Ursäkta, men det beror på cellgifterna och mitt cancerbesked som jag fick där.  

*  Nu när behandlingarna är över sedan en månad tillbaks kan man kanske tänka sig att jag ska vara frisk, pigg, glad och knalla glatt iväg till jobbet igen. Men så enkelt är det inte. Åtminstone inte för mig. Jag är fortfarande väldigt väldigt trött, men har svårt att somna om kvällarna. Jag känner mig inte alls särskilt glad och jag orkar inte börja jobba än på ett tag. Jag har knappt ork eller lust att göra sådant som känns roligt vissa dagar. Det är inte så att jag går och tänker på cancer och återfall så jättemycket. Det är bara jobbigt ändå. Cancer är så mycket mer än en tumör som ska skäras bort. Mardrömmen fortsätter även efter det och berör så mycket i livet.

Nu är det inte så jättelång tid kvar till slutmålet i min insamling hos Cancerfonden. Vi har kommit en bra bit på väg tillsammans, men nu har det stått still ett tag. Det hade känts fantastiskt om vi kunde komma upp till 10 000 kr till den 18 november! Vill ni hjälpa mig med det? Hoppa över den där inredningstidningen, fikan, trisslotterna du ändå inte vinner på eller hyrfilmen för en kväll och skänk den 50-lappen (eller mer) till min insamling. Vem vet, det kanske räddar ditt liv en vacker dag. Tyvärr är risken stor för att du kommer att drabbas.



söndag 26 augusti 2012

Glöm inte klämma & Försäkra!



Du glömmer väl inte att klämma på dina bröst en gång i månaden om du är kvinna?! Helst dagen efter avslutad mens om du är i fertil ålder.

Du kan gå in på Klämdagen på Facebook och bli påmind av dem varje månad. Välj dag här!


 
 
Med tanke på hur många som råkar ut för bröstcancer (eller annan cancerform) så vill jag tipsa er om att skaffa en bra försäkring INNAN ni blir sjuka. Se över dina försäkringar och kolla vad som täcker sjukdom. Själv hade jag missat detta. Jag är inte så insatt, men kolla gärna Redcats!
 
"Redcats Hon & Han är en försäkring som ger dig ersättning direkt
efter ställd cancerdiagnos i bröst och underliv för kvinnor eller bland annat prostata för män vilka är bland de vanligaste cancerformerna i Sverige.
Ersättningen utfaller som ett engångsbelopp på 130 000 kronor som du använder
precis som du själv vill. Behöver du sjukhusvård får du dessutom 1 000 kronor per dag
i upp till 100 dagar."
 
Jag har sagt det förut, men jag säger det igen:
1 av 3 drabbas av cancer någon gång i livet.
 
 

söndag 5 augusti 2012

Besked om rehab


Nu har det gått 10 dagar sedan avslutad behandling. Först blev jag rödare och rödare på bröstet och en bred strimma bak mot ryggen som kliades, stack och sved. Men nu de sista dagarna har det blivit mycket bättre. I halva armhålan och på ärret där de kollat portvaktskörteln är jag brunbränd (där det tidigare varit grått) och jag ömsar skinn. Jag har haft mepilexförband på ända tills igår. Jag har trappat ned med smörjandet av Eloconsalva sedan sista strålveckan och nu har jag slutat med den, men smörjer med Miniderm. Minns inte om jag skrivit det tidigare, men jag testade att smörja med Aloe Vera gel, men då blev huden mer irriterad. Har även testat Aloe vera ansiktscreme i ansiktet ett tag, men har då blivit irriterad i hyn. Antar att jag inte tål det då. Bäst att låta bli...

Bortsett från strålskadan så mår jag hyffsat, om man bortser från den förbannade tröttheten. Jag längtar SÅÅ tills det vänder och jag orkar lite mer. Det är så enormt frustrerande att inte orka göra det jag vill, och jag blir ju inte direkt glad av att känna mig så begränsad - och handikappad. Jag som annars älskar att påta i trädgården, sitter nu på altanen och ser den förfalla. På sin höjd går jag runt och klipper lite här och lite där med sekatören ibland. Men ogräset försöker jag blunda för. Mitt inredningsintresse har också fått ta en paus. Vi blev precis (någorlunda) färdiga med renoveringen av vardagsrummet i höstas när jag hittade knölen i bröstet. Jag skulle fixa gardiner, matta, kuddar till sofforna, styla i de nya platsbyggda hyllorna, sätta upp tavlor mm. INGENTING har blivit gjort. Lusten och inspirationen bara försvann. Naturligtvis blir jag påmind varje gång jag är i vardagsrummet. Blää!! Skit, är vad det är!

Men något som känns bra i alla fall, som kanske kan bli en vänding för mig, är att jag har fått besked om att jag ska få åka på rehab till Vidarkliniken i 21 dagar. Det var en glad överraskning när jag öppnade brevet från dem i fredags. Det stod att jag skulle ringa till dem för att vi tillsammans skulle komma fram till ett datum för inläggning. Just ordet "inläggning" känns väl sådär! Ungefär som om det är avvänjning jag ska på. Hur som helst så vill jag väldigt gärna ha ett enkelrum, vilket de har ont om, så väntetiden blir lite längre. Men det får vara värt att vänta på det, tycker jag. Jag åker inte dit för att umgås, utan för att vila upp mig och då vill jag ha lugn och ro och kunna slappna av.

Visst känns det läskigt att åka ifrån familjen så länge, men jag tror att vi alla tjänar på det på sikt. Jag hoppas kunna komma hem som en mycket gladare, starkare, piggare och friskare kvinna, fru och mamma och det gynnar ju hela familjen. Imorgon ska jag tala med en sköterska på Vidarkliniken om ankomstdatum. Håll gärna tummarna för att jag inte behöver vänta allt för länge!






lördag 28 juli 2012

FINAL

I torsdags var det final. I torsdags ägde den sista strålbehandlingen rum och därmed var min cancerbehandling över. Det var med mycket blandade känslor jag gick ut från Strålbehandlingen, Gula stråket 6, på Sahlgrenska i Göteborg. Det var tungt och jag kände mig ledsen och trött. Hade hoppats på att en stor lättnad och att ett visst glädjerus skulle infinna sig när stunden var inne, men det gjorde det inte. Det kändes som jag sprungit flera marathonlopp på rad och störtade över mållinjen helt utmattad. Inte som en vinnare, eller ens stolt över att jag klarat mig hela vägen. Snarare mer som om jag varit jagad av vargar och precis klarat mig med livet i behåll. Alltför skakad över att känna några positiva känslor. Alltför rädd för att ropa Hej, med risk för att vargen ska hitta mitt gömställe. Hur ska jag kunna känna mig trygg? Vem kan lova mig till 100% att jag inte ska kastas ut till cancervargarna snart igen?

Jag vet...ingen vet något om framtiden. Vad som kan hända bakom hörnet. Jag vet att man ska leva i nuet och njuta av livet här och nu. Fånga dagen. Men den där oron gnager inom mig. Jag försöker att inte tänka på det för mycket, för då blir jag tokig. För vad händer våra barn om jag blir sjuk igen...och om M också blir det? Det vore inte första gången i världshistorien det hände. Det är inte helt otänkbart. Jag har tom en vän som råkat ut för det och jag är skiträdd för att det ska hända vår familj också!

När jag kom hem från sista strålningen gick jag och lade mig och sov, trots att det var fantastiskt väder ute. M väckte mig när han kom hem från jobbet och vi packade med oss godsaker och åkte iväg med barnen till havet. Då kändes det äntligen bättre och jag frågade om ett par goda vänner med barn också ville komma ut och skåla med oss. Det gjorde de och vi fick en riktigt mysig kväll på stranden tillsammans.




Ett STORT TACK till min underbara familj och fantastiska vänner som finns där för mig! Alla fina hälsningar på facebook, ni som skålat för mig på finaldagen, ni som uppvaktat med presenter, blommor, vin, champagne och jordgubbar. Ni som finns - bara ett sms bort när min värld håller på att rasa samman. Som tar emot mig när jag faller och pushar mig frammåt när jag glömt hur man går. Tack för all er kärlek och omtanke, jag är så tacksam över att ha er i mitt liv!


onsdag 25 juli 2012

Inför finalen

Imorgon går jag i mål. Imorgon blir jag klar med min cancerbehandling. Vad konstigt! Jag har inte ens fattat att jag har råkat ut för bröstcancer än. Det har gått en evighet sedan jag hittade knölen i september, men samtidigt gått fort. Allt har skett liksom i en dimma. Ingenting är sig likt. Ska jag hitta tillbaka till mitt gamla liv nu eller ska jag liksom starta om på nytt? Hur gör man nu? Vem tar hand om mig nu? Finns det nån handbok för hur man går tillväga efter en cancerresa?

Trodde jag skulle känna glädje och lättnad inför strålfinalen, men jag är så ofantligt trött så jag orkar knappt bry mig. Visst ska det bli skönt att slippa åka varje dag, men nåt glädjerus finns inte där precis. Jag är så trött på att vara trött. Trött och frustrerad över att jag inte orkar göra det jag vill. Orkar inte göra något roligt alls utan att behöva betala tillbaka nån dag eller två efteråt i form av att vara näst intill apatisk och gråtande av trötthet. Jag är även trött på de som inte fattar hur jävla trött jag är och som undrar vad det är med mig. Om jag är sur eller arg eller varför jag inte är på humör. Ska det vara så svårt att fatta? Det kanske det är...

Så imorgon ska vi fira och jag orkar inte bry mig om på vilket sätt. Kanske bara åker hem och öppnar en flaska bubbel och går och lägger mig. Jag är så korkad att jag inte lär mig av mina misstag, utan har varit iväg två dagar i rad nu. Hälsade på min vän L igår och idag har vi tagit en sväng ut till havet. Är nästan redo att lägga mig ner och dö av trötthet bara för det. Skitbra att göra sånt dagarna innan le grande finale! Jättesmart verkligen! Fan vad dum jag är!

Statusrapport för strålade bröstet: Rödflammigt, svider och klias. I armhålan är huden grå och jag har börjat fjälla.



Strålbehandlingen, Gula Stråket 6
Sahlgrenska Universitetssjukhuset
Göteborg



måndag 16 juli 2012

Nedräkning

De sista 8 stråltillfällena ska jag strålas endast där tumören satt, så området har krympt rejält nu. Idag målade de lite nya streck på mig och de tog nya bilder. Jag har blivit röd i armhålan nu och har försökt få Mepilex förband att sitta kvar där i helgen, vilket inte var så lätt. Tog en sväng till Apoteket och bad om hjälp med att hitta en tejp som skulle hålla det på plats men samtidigt vara snäll mot min hud då jag är känslig mot sånt klister. Damen bakom disken langade fram en tejp som jag köpte med mig hem och testade. När jag tog av den var jag knallröd och irriterad under tejpen och dessutom lossnade en bit skinn. Hurra vad bra!!!...Eller kanske inte!

Men idag på sjukhuset fick jag en bh-topp i stretchmaterial som jag ska ha under bh:n och som håller förbandet på plats lite bättre. Det funkade ok. Tur i oturen att det inte är en så varm sommar, så att jag inte svettas ihjälp med dubbla bh:ar!

Nu är det bara 7 strålningar kvar. På torsdag är det service av maskinen, så torsdag nästa vecka borde det vara klart om inget oväntat inträffar. Det får vi fira med lite bubbel eller nåt. Inte för att jag vågar ropa hej och friskförklarar mig själv på detta vis, det vågar jag inte, men man kan ju alltid delfira att jag har blivit klar med behandlingarna, eller hur!? Fira livet!




I run for life - Melissa Etheridge






fredag 13 juli 2012

Stressigt hjärta

I onsdags försov jag mig och fick skynda som idiot för att hinna i tid till strålningen. Min magmun och matstrupe har troligtvis blivit irriterad av strålningen (och strålad) så jag mår lätt illa. Så på väg till sjukhuset var jag nära att kräkas pga stress och jag fick ont i hjärtat till och från. Jag kom i tid, men kunde inte slappna av, för jag hade tid till kuratorn efteråt och oftast får jag vänta ganska länge på att få komma in på strålningen. Men jag hann dit också. Medans jag satt och pratade med min kurator fick jag ont i hjärtat ganska länge, men så släppte det efter en stund igen.

Vi pratade lite om rehab igen och jag berättade att jag bestämt mig för Vidarkliniken. Då fick jag veta att jag skulle prata med min läkare om att jag ville dit. Jaha. Det var ju lite skumt, för läkaren sa att jag fick ta upp ämnet med en kurator. Naturligtvis är det bara telefontid på morgonen, så jag har missat detta i ett par dagar nu.

Hur som helst så pratade vi om lite annat också, men jag klarar bara inte att öppna upp mig. Dels för att hon är så gott som främmande för mig, dels för att det är jobbigt att sitta mittemot varann på obekväma stolar med känslan om att kuratorn stirrar in i min hjärna och ska "läsa av" mig, men också för att allt är för jobbigt att prata om. Skulle jag verkligen säga som det är så skulle tårarna forsa och de skulle inte ta slut på hela dagen. Sen skulle jag må skit i flera dagar. Så jag ansträngde mig tills jag nästan var blå för att hålla tårarna tillbaka och svarade mest med, "Jodå, det går väl ok" och "Vi kämpar på". Jag kan ju inte påstå att jag ljuger, för jag håller näsan över vattenytan större delen av tiden. Men ibland dras jag ner i djupet till mörka läskiga ställen. Så är det och det är helt normalt. Konstigt vore det väl annars?! Jag tänker satsa på att släppa ut mina monster ur garderoben när jag väl är på rehab. Då ska de få jobba, ha ha.

Efter mötet med kuratorn stressade jag vidare för att gå på bio med familjen och goda vänner. Jag hann knappt äta, men kastade i mig nåt lite snabbt för andra gången på samma dag. Hjärtat fortsatte att bråka med mig och gjorde det resten av dagen till och från, och ända fram tills torsdag förmiddag. Vid det laget tyckte jag det var väldigt obehagligt och pratade med en sköterska på strålmottagningen om det. Hon tog blodtrycket och kollade pulsen, men det såg bara bra ut. Hon tyckte jag skulle uppsöka vårdcentralen så att någon kunde lyssna på hjärtat mm om jag var orolig, men jag kände att det säkert skulle gå över bara jag fick vila ordentligt. Jag är antagligen helt slutkörd så kroppen orkar inte med någon stress över huvud taget. Jag har åkt på en förkylning också, har mörka ringar under ögonen och ser grå och sliten ut. Blääää!!!

Imorse försov jag mig igen, men hann ändå med god marginal. Eftersom det är fredagen den 13:e idag så strulade strålmaskinen, så det blev försenat en timme. Till slut fick vi tom byta rum. En regnig, snorig, hostig och trött dag, men ändå med ett stort glädjeämne då min fina goa vän L fick sin efterlängtade dotter. Hon är helt ljuvligt söt och jag önskar dem all lycka i livet!





tisdag 10 juli 2012

Rehabval



Imorgon ska jag till strålningen som vanligt och därefter till kuratorn. Då ska vi bl a prata lite om rehab. Jag har nu bestämt mig för att jag vill åka till Vidarkliniken som har en antroposofisk inriktning och ligger i Järna, strax söder om Södertälje om jag inte minns fel. Känns lite läskigt att åka iväg helt själv, utan familjen, i eventuellt tre veckor. Samtidigt är det nog viktigt för mig att göra det och göra något för mig själv som omväxling. Jag blir nervös bara av att tänka på det, men ska väl inte ta ut nåt i förskott. Jag vet ju inte ens om jag får komma dit. 80 kr/dygn kostar det. Samma som en övernattning på sjukhus. Kanonbra, tycker jag! Min läkare ska skicka remiss till Vidarkliniken och därefter får vi se om deras intagningsläkare godkänner mig som patient efter en medicinsk bedömning.


Vidarkliniken



Jag kan inte låta bli att dela med mig av Laleh´s fina låt "Vårens första dag". Visst är det nåt speciellt med Laleh!? Hon ser ut som ett litet skogsväsen. Skör och vacker, men stark och full av liv. Tycker hennes musik påminner lite om både Ted Gärdestad och Tomas Di Leva, men är ändå så unik på sitt egna speciella sätt.


Låt mig vara, låt mig vara, lite tiiiill.... Spelas med fördel på hög volym så man kan sjunga med och ta i ordentligt!




lördag 7 juli 2012

Jodå, jag hänger med än!





Peter LeMarc - Gråta som en karl

Ursäkta att jag varit dålig på att uppdatera här inne. Jag har helt enkelt inte orkat eller haft lust. Har inte vetat vad jag ska skriva heller. Det blir lite enformigt att åka till strålningen dag ut och dag in, 5 dagar i veckan. När jag kommer hem är jag jättetrött och sover oftast en stund. Inte för att jag blir så mycket piggare av det, men jag orkar inget annat. Än så länge ser strålningsområdet fint ut. Jag har haft Mepilex förband på redan från början i förebyggande syfte för att inte få brännskador. Förbanden ska minska den risken med 30%. Från början skulle jag även smörja in mig med Elocon kräm två ggr/vecka. Sedan i måndags smörjer jag in mig varje kväll... Kräm är väl nästan synd att kalla den. Den är mer som en fet salva och luktar ganska starkt.

Nu har jag klarat av 20 strålningar av 33. På nåt sjukt sätt har det gått ganska fort. Lite segt i början tycker jag, men nu känns det som det går fortare. Ska bli skönt när det är klart, då borde det vara dags att bli av med Port-a-cathen. Inte för att jag ser fram emot den biten precis, för jag har hört att det gör skitont efteråt, men det är gott att kunna bocka av sådana här nödvändigheter, en efter en. Jag vill bara få det överstökat och kunna lägga detta bakom mig. Just nu kan jag inte planera någonting. Och jag har heller inte kontroll över någonting nästan. Det är bara sjukhusbesök som är inbokat, sedan får jag se vad jag orkar med. Det beror på dagsformen. Hittar jag på något, som att fika med en vän eller åka på en utflykt, så måste jag vila ett par dagar efteråt. Jag får hela tiden överväga om det är värt det, för jag får betala efteråt. När jag är iväg känns det ganska bra, tröttheten kommer efteråt.

 Jag träffade en kurator förra veckan och hon tyckte att jag skulle hitta på saker och komma ut, men känna efter ordentligt vad jag orkade med. Vi pratade lite om att åka iväg på Rehab när behandlingen är slut. Det finns lite olika ställen man kan ansöka om att få åka till, och olika ställen har olika inriktning på sin behandling. Man kan t ex få åka till Brännö tillsammans med sin partner under fyra dagar. Eller själv till Vidarkliniken i tre veckor. Det är alltså lite olika. Jag ska kolla upp detta lite mer tills nästa vecka, då jag ska träffa kuratorn igen.

Peter LeMarc drabbades av cancer för två år sedan. 26 september släpper han ett nytt album "Svag doft av skymning". Låten "Gråta som en karl" är ett smakprov på detta album. Lyssna på den här ovan och ta in texten!

måndag 11 juni 2012

Nu kör vi!

Det blev strålning vid 14-tiden i torsdags. Jag fick prata lite med en trevlig sköterska först och sen fick jag hoppa upp och lägga mig på min avgjutna form. De ritade ännu mer på min kropp och kollade inställningar innan de till slut lämnade mig ensam för att stråla från ett annat rum. Det surrade och lät, men kändes eller syntes inget. Jag fick gå över till huvudbyggnaden och lämna blodprov så att de kunde kolla mina värden efter cytostatikabehandlingen. Efteråt mådde jag lite illa, vilket höll i sig resten av dagen. Jag var helt slut när jag kom hem och sov i några timmar.

På fredagen var det dags igen och tejpen de satt över några ritade streck mellan brösten var ingen hit för min hy. Det kliades, sved och var rött och det kändes inget vidare att de skulle stråla på det. De bytte till ett lite skonsammare plåster, men efter 4-5 ggr ska jag få en tatueringsprick där istället. Jag satte Mepilex förband på bröstet för att förhindra brännskador. Men det känns lite underligt att sätta förband innan jag känner eller ser något. Mina svar på blodproven hade kommit och det var godkänt. Hb var lite lågt, 106, men jag är alltid låg. Åkte hem, mådde lite illa och sov i några timmar igen.

Idag var det återigen dags för lite strålning. Jag har fått önska ungefärlig tid för strålning och så sätter sköterskorna upp tid på ett tidkort åt mig, en vecka i stöten. Själva strålningen tar bara ett par minuter, men sen så tar det lite längre stund att kolla så att jag ligger rätt mm. Allt som allt tar det ca 10-20 minuter nu. Första dagen tog det 50 min. När jag låg själv i rummet började det komma dumma tankar. Att det kändes fel att bli strålad. Så onaturligt. Det kan ju liksom inte bara vara bra för kroppen. Undrar hur mkt som blir förstört inne i kroppen bortsett från cancerceller? Hade lust att resa mig och gå därifrån, men det var bara till att bita ihop. Passade på att fråga en sköterska om det var vanligt att man blev illamående efteråt. Det var det väl inte direkt, men visst var det möjligt. Han trodde nog mest att det var psykiskt, vilket jag också egentligen tror. Det är nog mitt betingade illamående som hängt med sen cellgifterna. Min hjärna gillar inte sjukhus längre helt enkelt. Idag har det dock varit bra på den fronten. Men jättetrött är jag ju förstås. 30 behandlingar kvar! Hej å hå!




torsdag 7 juni 2012

Strålande Start!

Vad snopet det blev! Skulle ha varit på min första strålbehandling vid 10, men vid 8 ringde de och meddelade att de hade tekniskt fel. Förhoppningsvis får jag komma efter lunch nån gång, men vi skulle höras av vid 12 och kolla läget. Jahopp...vad gör man nu då? Det blir tokigt med barnen i eftermiddag är jag rädd, men det får lösa sig på nåt sätt. Hinner ju inte hem tills de slutar. Skit också, nu får jag väl göra lite nytta istället!

tisdag 5 juni 2012

Avtackning i för små kläder

Men herre gud, hur trött får man vara egentligen? Jag blir ju inte piggare av att sova mer heller, men man måste ju ändå testa. Har sovit middag 4 timmar idag. Hade lätt kunnat gå och lägga mig och sova 4 till. Men istället borde jag gå ut och få lite energi...frågan är om jag orkar. Helt knäppt det här!

Ikväll ska jag träffa mina arbetskamrater för att tacka av fina J som går i pension. Det kommer att bli väldigt tomt efter henne, så det är väl varningsläge för känslosvall. Jag har träffat ett par stycken av dem medans jag varit sjuk, men inte hela gänget. Vad konstigt det känns att träffas efter 6 månader hemma! 6 månader... det har gått fort på nåt konstigt sätt. Vissa dagar har visserligen aldrig velat ta slut och jag har velat snabbspola fram när jag mått som värst. Men nu är jag ute ur cyto-tunneln i alla fall. Det kan dock fortfarande komma nya biverkningar så här en tid efter, som tex att tappa naglar eller att ögonfransar och bryn trillar av helt och hållet. Värk i kroppen... Jag har faktiskt lite ont i ena pekfingret och hoppas att jag inte fått nån form av artros eller liknande. Men tänker vi inte på det så finns det inte, eller hur!? Hur som helst så är troligtvis det värsta med cyton avklarad och nu är det snart dags för nästa steg.

Dagens stora problem är vad jag ska ha på mig, nästan allt är för litet. Jag har gått upp 8 kg under cellgifterna och satt personligt viktrekord. Inget att fira precis och blir ju inte roligare när folk påpekar hur tjock man har blivit. Tack, jag lider som det är redan och behöver ingen påminnelse. När man går igenom detta cancerhelvete ska man inte behöva stå till svars för sin vikt också. Det är det minsta problemet just nu, även om det inte känns så litet. Skulle vinden vända och jag skulle bli liggande på sjukhus med metastaser i kroppen är det nog inte helt fel att ha några kilon att ta av heller. Hellre det än att tyna bort. En del människor saknar empati...så är det bara. Men nu glömmer vi det och går och tar ytterligare en kik i garderoben. Kanske har det tillkommit nåt plagg sen förra vändan...

fredag 1 juni 2012

Inför strålningen

Hoppsan, jag har visst glömt att berätta att jag var på Sahlgrenskas strålmottagning förra veckan. Då fick jag en form gjuten efter min kropp av en slags plastsäck full med små små frigolitkulor och så sögs luften ur. Oj vad bra jag förklarar... Därefter ritade ett par sköterskor streck på min överkropp, som jag inte förstår nånting av. De satte även dit tejpbitar över tre markeringar, vilket stramar och klias nu. Känns lite onödigt att göra detta två veckor innan strålning, då markeringarna börjar gå bort och tejpen börjar lossna lite. När de var klara ct-röntgades jag och sedan tog de kort på mig - topless. Jag bad dem att inte lägga ut bilden på facebook, och de lovade att låta bli. Men skulle ni se nåt så hojta till! Man kan inte lita på sjukvården nuförtiden...

Nästa vecka är det dags för första strålningen. Den första tiden har jag inbokad, men sen blir det nog lite drop in-aktigt, men man får bestämma ungefär tid innan. Förmiddag eller eftermiddag. Eller vad vet jag. Hjärnan funkar inte längre. Det märker ni va? Flummigare och flummigare inlägg. Ja ja, det är en del av denna cancerresa. Det får man på köpet.

När jag strålats några gånger kommer de att tatuera in några prickar på mig som markerar vart jag ska strålas. De är små och liknar luffartatuering.

Borde nog införskaffa lite krämer att smörja in mig med inför strålningen. Många tycker att Aloe Vera är bra. Andra säger att man absolut inte ska använda det. Även sjukvården rekommenderar olika, så det är svårt att veta vem man ska lyssna på.

Det verkar som man bara får information om behandlingar om man är med i någon förening, typ Johanna eller Amazona. Jag har då inte fått någon info om något föredrag eller så. Likaså sminkkursen jag var på. Den hörde jag om på Facebook. Varför kan man inte få info på sjukhuset? Hmmm...



Ungefär såhär kommer det att se ut när jag strålas.
Jag kommer att få hålla händerna i ett handtag ovanför mitt huvud.