Avresa rehab

Tidigt imorgon bitti åker jag till Vidarkliniken. Tre hela veckor. Kändes helt underbart... ända tills jag skulle säga god natt och hejdå till mina älskade små killar nyss. En var helt otröstlig och det dröjde inte länge innan mammahjärtat brast och vi grät ikapp båda två. Den andre sonen undrade varför jag var ledsen...

Jag har köpt coola mjukisdjur till dem som de kan ha både hemma och i skolan när längtan blir för stor. De har även fått brevpapper och pennor för att kunna skriva brev till mig. Vi kommer ju naturligtvis ringa till varandra, men jag får inte lov att ha mobilen på så det blir ju ganska begränsat med kontakt.

Nu känns det mer jobbigt än skönt att komma iväg. Känns som jag kommer gråta hela vägen till Järna imorgon. Kommer antagligen att komma fram rödflammig och svullen i hela ansiktet. Mascarakladd lite här och där... Det är då själva fan att man ska behöva åka iväg på sånt här egentligen. Visst är det skönt att åka iväg, men jag hade hellre åkt 3 veckor till Thailand med hela familjen om jag fick välja såklart. Jävla skitcancer!

Pratade ju förresten med min onkolog förra veckan, och visst kunde min (och andras) cancer sprida sig via blodet. Tyvärr kan man dock inte ta blodprov för att kolla cancermarkörer när det gäller bc. Har man t ex gyncancer så går det. Efter mycket om och men fick jag igenom en skiktröntgen som jag ska göra när jag kommer hem från Vidar. Då ska det letas metastaser.

Onken berättade även att om jag får återfall så är det bra om jag får det i en kroppsdel som går att ta bort, som t ex ett bröst. Om jag däremot får det inne i kroppen, som i en lunga är det inte längre botbart, utan kan eventuellt bara bromsas. Då fick jag så jag teg kan man säga. Att jag dessutom har stor återfallsrisk inom 3-5 år gör ju inte saken bättre. Med andra ord lär jag leva med konstant ångest i 5 år känns det som. Livrädd för minsta lilla symtom. Men enda sättet att fixa denna vidriga situation är att leva för dagen och göra det bästa av den. Att älska sina nära och kära här och nu. Inte skjuta på drömmar, utan göra dem till verklighet. Ingen vet hur lång tid man har kvar här på jorden, men man måste kanske uppleva nåt sånt här för att verkligen inse hur skört livet är.

Ta hand om varandra och pussa lite extra på dina barn ikväll!


Ps. Jag vill inte tjata, men nu är det snart bara en månad kvar till målsnöret i min insamling. Det saknas just nu 2000 kr för att klara målet 10 000 kr. Sätt gärna in en slant för dig, mig...för framtiden! Ds.