Stressigt hjärta

I onsdags försov jag mig och fick skynda som idiot för att hinna i tid till strålningen. Min magmun och matstrupe har troligtvis blivit irriterad av strålningen (och strålad) så jag mår lätt illa. Så på väg till sjukhuset var jag nära att kräkas pga stress och jag fick ont i hjärtat till och från. Jag kom i tid, men kunde inte slappna av, för jag hade tid till kuratorn efteråt och oftast får jag vänta ganska länge på att få komma in på strålningen. Men jag hann dit också. Medans jag satt och pratade med min kurator fick jag ont i hjärtat ganska länge, men så släppte det efter en stund igen.

Vi pratade lite om rehab igen och jag berättade att jag bestämt mig för Vidarkliniken. Då fick jag veta att jag skulle prata med min läkare om att jag ville dit. Jaha. Det var ju lite skumt, för läkaren sa att jag fick ta upp ämnet med en kurator. Naturligtvis är det bara telefontid på morgonen, så jag har missat detta i ett par dagar nu.

Hur som helst så pratade vi om lite annat också, men jag klarar bara inte att öppna upp mig. Dels för att hon är så gott som främmande för mig, dels för att det är jobbigt att sitta mittemot varann på obekväma stolar med känslan om att kuratorn stirrar in i min hjärna och ska "läsa av" mig, men också för att allt är för jobbigt att prata om. Skulle jag verkligen säga som det är så skulle tårarna forsa och de skulle inte ta slut på hela dagen. Sen skulle jag må skit i flera dagar. Så jag ansträngde mig tills jag nästan var blå för att hålla tårarna tillbaka och svarade mest med, "Jodå, det går väl ok" och "Vi kämpar på". Jag kan ju inte påstå att jag ljuger, för jag håller näsan över vattenytan större delen av tiden. Men ibland dras jag ner i djupet till mörka läskiga ställen. Så är det och det är helt normalt. Konstigt vore det väl annars?! Jag tänker satsa på att släppa ut mina monster ur garderoben när jag väl är på rehab. Då ska de få jobba, ha ha.

Efter mötet med kuratorn stressade jag vidare för att gå på bio med familjen och goda vänner. Jag hann knappt äta, men kastade i mig nåt lite snabbt för andra gången på samma dag. Hjärtat fortsatte att bråka med mig och gjorde det resten av dagen till och från, och ända fram tills torsdag förmiddag. Vid det laget tyckte jag det var väldigt obehagligt och pratade med en sköterska på strålmottagningen om det. Hon tog blodtrycket och kollade pulsen, men det såg bara bra ut. Hon tyckte jag skulle uppsöka vårdcentralen så att någon kunde lyssna på hjärtat mm om jag var orolig, men jag kände att det säkert skulle gå över bara jag fick vila ordentligt. Jag är antagligen helt slutkörd så kroppen orkar inte med någon stress över huvud taget. Jag har åkt på en förkylning också, har mörka ringar under ögonen och ser grå och sliten ut. Blääää!!!

Imorse försov jag mig igen, men hann ändå med god marginal. Eftersom det är fredagen den 13:e idag så strulade strålmaskinen, så det blev försenat en timme. Till slut fick vi tom byta rum. En regnig, snorig, hostig och trött dag, men ändå med ett stort glädjeämne då min fina goa vän L fick sin efterlängtade dotter. Hon är helt ljuvligt söt och jag önskar dem all lycka i livet!