Nu kör vi!

Det blev strålning vid 14-tiden i torsdags. Jag fick prata lite med en trevlig sköterska först och sen fick jag hoppa upp och lägga mig på min avgjutna form. De ritade ännu mer på min kropp och kollade inställningar innan de till slut lämnade mig ensam för att stråla från ett annat rum. Det surrade och lät, men kändes eller syntes inget. Jag fick gå över till huvudbyggnaden och lämna blodprov så att de kunde kolla mina värden efter cytostatikabehandlingen. Efteråt mådde jag lite illa, vilket höll i sig resten av dagen. Jag var helt slut när jag kom hem och sov i några timmar.

På fredagen var det dags igen och tejpen de satt över några ritade streck mellan brösten var ingen hit för min hy. Det kliades, sved och var rött och det kändes inget vidare att de skulle stråla på det. De bytte till ett lite skonsammare plåster, men efter 4-5 ggr ska jag få en tatueringsprick där istället. Jag satte Mepilex förband på bröstet för att förhindra brännskador. Men det känns lite underligt att sätta förband innan jag känner eller ser något. Mina svar på blodproven hade kommit och det var godkänt. Hb var lite lågt, 106, men jag är alltid låg. Åkte hem, mådde lite illa och sov i några timmar igen.

Idag var det återigen dags för lite strålning. Jag har fått önska ungefärlig tid för strålning och så sätter sköterskorna upp tid på ett tidkort åt mig, en vecka i stöten. Själva strålningen tar bara ett par minuter, men sen så tar det lite längre stund att kolla så att jag ligger rätt mm. Allt som allt tar det ca 10-20 minuter nu. Första dagen tog det 50 min. När jag låg själv i rummet började det komma dumma tankar. Att det kändes fel att bli strålad. Så onaturligt. Det kan ju liksom inte bara vara bra för kroppen. Undrar hur mkt som blir förstört inne i kroppen bortsett från cancerceller? Hade lust att resa mig och gå därifrån, men det var bara till att bita ihop. Passade på att fråga en sköterska om det var vanligt att man blev illamående efteråt. Det var det väl inte direkt, men visst var det möjligt. Han trodde nog mest att det var psykiskt, vilket jag också egentligen tror. Det är nog mitt betingade illamående som hängt med sen cellgifterna. Min hjärna gillar inte sjukhus längre helt enkelt. Idag har det dock varit bra på den fronten. Men jättetrött är jag ju förstås. 30 behandlingar kvar! Hej å hå!