Det känns som jag går på ett minfält och att minorna antingen är djupa hål att trilla ner i eller så exploderar de som canceråterfall. Jag går där sakta, försiktigt, på helspänn. Jag kommer längre och längre bort. Solen spricker igenom molntäcket och minfältet verkar ju faktiskt vara en vacker sommaräng. Jag slappnar långsamt av i min spända kropp och njuter av stunden. Tacksam över mitt liv och all kärlek jag har omkring mig. Jag värmer mitt ansikte i solen och ler när jag sätter ner den ena foten framför den andra. KLICK! Falla eller sprängas i bitar?
Idag är en bra dag, det var bara ett stort svart ångestfyllt hål som jag behöver kämpa mig upp ur. Jag lever än. Jag har tur. Men det finns ingen väg tillbaka. Jag kan bara gå frammåt i osäker terräng. Ingen aning om vilken stig som är säker och vilken som kan få mig att sprängas i lika många bitar som det finns stjärnor på himlen. Idag är en bra dag. Jag har ögonen fyllda av tårar men jag får pussa min man och mina barn God Natt.
Min vän... Jag kan förstår din känsla.. Jag känner så innan mina återbesök. Det är ingen tröst nu, men det blir lättare med tiden. Från början såg jag minfältet framför mig månader innan, sedan, veckor, dagar, timmar och nu minuterna innan...
SvaraRaderaFokusera på kärleken runt dig och låt dess kraft få dig att flyga över fält och minor...
Vi finns alltid bakom och bredvid dig <3
Tack vännen! Jag förstår att det blir lite lättare med tiden, men det är svårt när man är mitt i det. Tänk om jag inte haft er, fina vänner och familj... Hemska tanke!! Jag är lyckligt lottad med all kärlek omkring mig! Det gör det hela lite lättare. Tack för att du finns! Kärlek till dig! <3
SvaraRadera