Inför finalen

Imorgon går jag i mål. Imorgon blir jag klar med min cancerbehandling. Vad konstigt! Jag har inte ens fattat att jag har råkat ut för bröstcancer än. Det har gått en evighet sedan jag hittade knölen i september, men samtidigt gått fort. Allt har skett liksom i en dimma. Ingenting är sig likt. Ska jag hitta tillbaka till mitt gamla liv nu eller ska jag liksom starta om på nytt? Hur gör man nu? Vem tar hand om mig nu? Finns det nån handbok för hur man går tillväga efter en cancerresa?

Trodde jag skulle känna glädje och lättnad inför strålfinalen, men jag är så ofantligt trött så jag orkar knappt bry mig. Visst ska det bli skönt att slippa åka varje dag, men nåt glädjerus finns inte där precis. Jag är så trött på att vara trött. Trött och frustrerad över att jag inte orkar göra det jag vill. Orkar inte göra något roligt alls utan att behöva betala tillbaka nån dag eller två efteråt i form av att vara näst intill apatisk och gråtande av trötthet. Jag är även trött på de som inte fattar hur jävla trött jag är och som undrar vad det är med mig. Om jag är sur eller arg eller varför jag inte är på humör. Ska det vara så svårt att fatta? Det kanske det är...

Så imorgon ska vi fira och jag orkar inte bry mig om på vilket sätt. Kanske bara åker hem och öppnar en flaska bubbel och går och lägger mig. Jag är så korkad att jag inte lär mig av mina misstag, utan har varit iväg två dagar i rad nu. Hälsade på min vän L igår och idag har vi tagit en sväng ut till havet. Är nästan redo att lägga mig ner och dö av trötthet bara för det. Skitbra att göra sånt dagarna innan le grande finale! Jättesmart verkligen! Fan vad dum jag är!

Statusrapport för strålade bröstet: Rödflammigt, svider och klias. I armhålan är huden grå och jag har börjat fjälla.

Strålbehandlingen, Gula Stråket 6

Sahlgrenska Universitetssjukhuset

Göteborg