Immunförsvaret

I tisdags kände jag mig rätt OK och en gullig vän frågade om jag ville följa med och fika på ett café. Tänkte att jag inte bara kunde vara hemma jämt, måste komma ut lite och tänka på nåt annat än cancer som omväxling, så jag hängde med. Jag försökte hålla koll efter sjuka människor så att de inte var för nära, men det var ganska folktomt så tidigt på dagen. Vi hann inte ens börja fika innan min sköterska, A-C, ringde och meddelade att mina värden från provtagningen dagen innan, var väldigt låga. Mitt immunförsvar var inte alls bra, jag skulle inte vara ute bland folk för att förhindra att bli sjuk. Om min förkylning skulle bli sämre eller om jag skulle få feber, så skulle jag åka in akut till sjukhuset. Men va faan! Så himla typiskt! Kunde ju inte direkt fika med gott samvete. Vi tog en liten sväng ändå till min favoritaffär, som lyckligtvis också var folktom, men sedan var jag trött och ville hem. Vågade inte besöka fler ställen heller.

Sedan dess har jag varit hemma, bortsett från tandläkarbesöket. Ja innan dess också. Jag åker ingenstans. Umgås inte med någon. Håller mig hemma. Som tur är trivs jag med att vara hemma. Jag blir inte rastlös och klättrar på väggarna. Det är helt ok. Men det som är jobbigt är att jag inte kan göra ärenden. Inte åka och handla mat eller ens åka till Apoteket. Jag vågar inte det med risk för att bli sjuk. Det suger! Stackars M får flänga hit och dit för mig. Hoppas mina värden går upp snart och att den förbannade förkylningen går över. Den har hängt med mig i 4 veckor nu.

Jag längtar till våren, lite värme och sol! Den här veckan har det varit så himla kallt så jag inte vågat gå ut med min hosta. Min underbara pappa har kört grabbarna till skolan varje morgon för att jag ska slippa gå ut. Jag vill kunna sitta i vårsolen och njuta av värmen i mitt ansikte. Kanske till och med få lite färg på näsan. Vem vet, jag kanske till och med orkar påta lite. Det mår jag så bra av. Åh, vad jag längtar!