Dagen då håret föll

Då var det gjort. Ingen återvändo. Håret är bortrakat. Igår morse kände jag mig lite öm i hårbotten, men det kan man ju göra ibland när man haft tofs och det har jag ju haft varje dag. Misstänkte ändå att det kanske var dags. Tvättade håret försiktigt med babyshampo och mycket balsam och det verkade gå bra. Lite hår tappar man ju jämt. Men när jag borstade håret efter att jag blåst det tyckte jag att det fastnade lite lite mer än vanligt. När borsten fastnade i en liten minitova lossnade hela testen. Hmmm... Borstade vidare och samma sak hände ett par gånger till. Inga tjocka testar, men ändå. Drog lite försiktigt i håret här och var, men det lossnade bara om jag drog i några strån i taget. Då lossnade det lätt. För lätt. Fan, fan, fan!!!

Kände en klump i halsen och visste att om jag inte skärpte till mig rejält nu, så skulle jag börja störtgrina, men det gick inte. Jag skulle till tandläkaren och då kunde jag inte vara rödgråten och hemsk. Så jag tog ett djupt andetag och kallade på mina skyddsänglar. (Jodå, jag har skyddsänglar och jag tror på andevärlden och att vi kan kommunicera med de på Andra sidan.) Jag kallade på tre nära bortgångna, men för att få extra stöd sms:ade jag en av mina allra bästa vänner som skickade sin andliga guide för att ge mig styrka. Man får tycka vad man vill om sånt här, huvudsaken är att det funkar, och det gjorde det. Jag fick styrka, svalde bort klumpen i halsen, tog mig samman och sminkade mig lite extra fint. Målade till och med alla naglar. Det brukar pigga upp mig. Håret satte jag upp i en hästsvans så att jag inte skulle tappa hår lite här och där. Jag pratade med mitt andliga team som om de var där och när jag satte på radion var det en lyssnare som ringde in och tävlade, som hade samma namn som min väns guide! Han (guiden) gillar att ge mig små tecken på sin närvaro, det har han gjort förr på olika sätt, så jag skrattade gott åt honom.

Min fina mamma hämtade mig och körde till tandläkaren, eller rättare sagt tandhygienisten. Man blir rekommenderad att få sina tänder kollade innan man påbörjar cytostatikabehandling för att sedan kunna se hur stor skada man fått av den. Min tandhygienist berättade att hon själv haft bröstcancer och hon var väldigt pratglad och delade med sig av lite tips. Jag har blivit lite extra känslig i tandköttet redan men som tur var så var hon väldigt försiktig. Medans hon undersökte mig kände jag plötsligt doften av farmors mat. Ännu ett tecken från andra sidan, att farmor fanns med mig. Underbart! Jag log inombords.

M skulle iväg på after work på kvällen, men jag bad honom komma hem och hjälpa mig att raka av håret istället. Inga problem. Självklart kom han hem till mig. Puh! Jag ville få det gjort innan barnen gick och lade sig, så att de slapp få en chock på morgonen när de vaknade och sedan behöva gå till skolan. Så det var bara till att plocka fram trimmern och sätta igång! Men när jag satte i kontakten orkade jag inte vara stark längre. Tårarna sprutade och jag kastade mig runt halsen på M. Men jag var ju tvungen att göra det, och det nu, så jag snöt mig och torkade tårarna och så satte vi igång med att klippa bort det mesta med saxen. Sedan var det bara till att köra på med trimmern. Vi försökte skoja lite under tiden för att underlätta den jobbiga situationen och jag klarade att hålla känslorna i schack. Jag hoppade in i duschen efteråt och av gammal vana tog jag händerna mot huvudet och försökte vrida ur vattnet ur håret innan jag gick ut...Barnen tog det riktigt bra och L tröstade mig med att det inte gjorde något, huvudsaken var att jag fick leva. Lilla M klappade mig på huvudet en lång stund och tyckte det var skönt att ta på.

Resten av kvällen gick bra, jag och M såg på en lättsam film och jag glömde faktiskt av min nya frisyr långa stunder.

När jag vaknade i morse så låg lilla M jämte mig och det första han gjorde var att klappa mitt huvud. Jag skyndade att sminka mig för pappa skulle komma och hämta barnen för att köra dem till skolan. Då ville jag inte se så sjuk ut, men det var även för min och barnens skull. Jag sms:ade pappa innan och förvarnade att jag hade rakat bort håret, så att han inte skulle få en chock. Han tog det bra och tyckte att jag såg ut som min kusin som har lika kort hår, om inte kortare.

Jag provade min peruk när de åkt, kände att det var lika bra, ju förr dessto bättre. Luggen var för lång och det kändes som allt bara hängde fram i ansiktet på mig. Gaaah! Jäkla skit, det såg ju inte klokt ut! Efter en stund satte jag upp luggen så det såg någorlunda ut...men jag vet inte... Kändes så konstigt och det var skönt att ta av den. Men vad kallt det blev! Satte en buff på huvudet.

Jag åt min frukost och sedan kände jag hur trött jag var. Slängde mig i soffan för att se på film. Jag valde Eat, pray, love och efter en stund kom tårarna smygande. Jag hade gråtit till den filmen i vanliga fall också, men idag grät jag av en annan anledning. Efter en stund somnade jag och vaknade först när L kom hem från skolan. Då fortsatte tårarna att rinna. L tröstade mig och var så go, så efter ett tag kändes det bättre igen. Min lilla älskling, vad kloka och goa de kan vara om de bara vill!

Ikväll var vi bjudna på kalas, men jag kände redan på morgonen att det inte var någon idé att ens försöka gå dit. Jag måste vänja mig vid mitt nya utseende innan jag visar mig för folk. Jag tänker inte tvinga mig, det får ta sin tid. Men bara så ni vet, det här suger...rejält!!! Känner mig så naken och maskulin. Det här är inte jag. Vet inte vem det är i spegeln som tittar på mig. Det är då inte Natalie Portman i alla fall. Det kan jag lova!