När jag läser detta blir jag lite sådär," Aha!" De som känner mig vet att jag alltid är trött. Alltid varit så länge jag kan minnas. Jag kan lägga mig och somna varsom helst. Inga problem. Jag har tom somnat sittandes i en busskur full med människor. Så fort jag sätter mig på en buss somnar jag. Och tyvärr blir jag väldigt trött av att köra bil. Därför gillar jag inte att köra. Jag har verkligen ingen ork. Jag vill så mycket. Jag är full av idéer som jag vill förverkliga. Jag vill träna, påta i trädgården, pyssla, styla hemmet. Jag vill massor av saker, men jag orkar verkligen inte. Det är faktiskt inte så att jag är lat. Jag orkar inte.
När jag läser citatet så känner jag även igen mig i att jag blir hungrig så ofta, men tyvärr inte går ned i vikt. Tvärtom! Jag har vid några tillfällen kollat mitt blodsockervärde efter en rejäl middag, då goda vänner har diabetes i familjen, och jag har då varit så låg att jag borde ätit mellanmål. Då har jag ätit en trerätters middag precis. Senaste gången jag testade mig låg jag bra till - då var min tumör bortopererad!
De som känner mig vet också att jag kämpat för att gå ned i vikt. För två år sedan gick jag på pulverdiet i ett halvår och lyckades gå ner 20 kg. Det var en pina, för jag var djävulskt hungrig hela tiden. Det är meningen att hungerkänslorna ska gå över efter ett tag med pulver, kanske ett par veckor. Det gjorde det inte för mig. Jag var ett monster det halvåret. Jag ber om ursäkt för detta! Antagligen så förbrände jag min energi för fort för att den dieten skulle passa mig. Jag gick upp nästan alla kilona igen. Testade LCHF ett tag och gick ner några kg. Det mådde jag bra av och jag ska försöka gå på den dieten snart igen då jag tror att det är ett sunt sätt att leva. Socker, vitt mjöl och stärkelser mår ingen bra av.
Under flera år fick jag regelbundet ta om blodprover för att kolla mitt TSH värde, för ämnesomsättningen, eftersom det låg på gränsen. Till slut tröttnade jag och krävde en utredning, för något måste ju vara fel om det alltid är på gränsen till icke godkänt. Nån gång måste det ju vara lite bättre annars. Jag hade en hel A4 sida med symtom som stämde in på Hypotyreos, dvs låg ämnesomsättning, som jag gav henne. Jag fick verkligen tjata mig till en utredning och provmedicinering under några månader, och när mitt värde sedan blev bättre så blev min läkare tyst. Det tog ca 1½ år innan dosen på mitt Levaxin ställdes in rätt för att uppnå rätt TSH värde. Sedan var läkaren nöjd, men inte jag. Alla symtom fanns nämligen kvar även om mina värden sa att jag skulle må bra. Jag fick ett brev i höstas från läkaren att jag nu inte behövde ta något blodprov förrän om ett år. Vid det laget hade jag hittat min knöl i bröstet och jag orkade inte tjafsa mer med henne.
Så nu frågar jag mig; Rättar min ämnesomsättning till sig när cancern är borta? Det ska bli intressant att se!
Jag vill även passa på att skriva i det här inlägget att det är viktigt att lyssna till sin kropp. Att gå på sin intuition och inte lyssna på vad andra tror eller tycker. Du känner dig själv bäst! Jag har länge känt att något är fel. Har känt mig sjuk utan att veta vad det är. Det har varit många symtom, men inget som varit akut att söka vård för. Mått lite halvkasst liksom. Har sprungit till läkaren för att kolla det ena och det andra. Har känt mig som en hypokondriker ibland, det gör de med hypotyreos ofta. Mina arbetskamrater tyckte med all säkerhet att jag var gnällig, för jag mådde aldrig helt bra när de frågade hur jag mådde. Nu är det kanske inte så konstigt längre. Har man cancer i kroppen måste det ju märkas på något sätt. Jag är glad att jag gick till läkaren så fort jag hittade min knöl. Många väntar och hoppas att det ska försvinna. Vill inte inse. Men jag visste direkt. Jag kände det i hela mitt väsen att det här inte var något att sopa under mattan. Tro på det du känner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar