Uppvaknande

Tårar

Funderade idag på vad som får mig att gråta och göra en lista över det. Insåg snart att det kanske var lättare att göra en lista på vad som inte får mig att gråta. Men skit i listor. Gråtmild som sjutton är jag nuförtiden i alla fall. Kan gråta för nästan vad som helst. En komplimang. Någon som frågar hur jag mår och verkligen menar det. Läsa om andras svårigheter. Jag till och med grinade när jag läste lokaltidningen tidigare i vinter när det handlade om eldsjälarna som jobbar i skidbacken en bit härifrån. Vad fina de är! Suck! Men det är tydligen normalt när man behandlas för cancer. Det ska vara så då. Det gör ju inte ont, så det är helt ok.

Lättnad

Om du trodde att det skönaste som fanns var att ta av sig ett par obekväma strumpbyxor efter en lång dag, så har du fel.
Om du trodde att det var att knäppa upp knappen i dina trånga jeans efter en brakmiddag, så är du helt fel ute också.
Det finns ingen större lättnad, inget skönare, än att ta av sig en peruk. Samtidigt som det är så skönt, så hoppas jag att ni slipper känna den känslan någonsin.

Var en sväng på vårdcentralen idag igen. Syrrorna i Uddevalla ville att jag skulle lämna lite prover för att jag varit förkyld och haft feber i helgen. Tog en promenad dit på max 10 minuter. Jag sa till i receptionen att jag var infektionskänslig, så jag fick ett eget väntrum med öppen dörr ut mot korridoren där folk gick förbi hela tiden. Jag slog mig ned och kände att jag blev varmare och varmare. Behövde verkligen ta av mig perukjäveln innan jag svimmade, men kände att det inte var rätt plats. Tog av mig koftan istället så min tjocka mage syntes i den tajta toppen. Drog till dörren halvvägs och lade mig på britsen för att slappna av, så att jag inte skulle svettas så. Det funkade och efter en stund kändes det ok. Somnade nästan. Det var nämligen extra lång kö just idag, så jag fick vänta i närmare 40 minuter på min tur.

När jag var klar passade jag på att ta en promenad när jag ändå var ute i det fina men blåsiga vädret. Jag hamnade till slut i skogen och plockade med mig lite lingonris. Efter en stund satte jag mig ned vid en grillplats för att vila mig i solen. Jätteskönt! Vid det laget var jag varm igen, så jag drog av mig peruken och då infann sig den där underbara känslan jag hoppas att ni slipper behöva uppleva. Lättnaden. Friheten. Gud, så skönt! Skönt i flera sekunder innan man börjar frysa om bakhuvudet. Ingen vanlig fryskänsla som man har på övriga kroppen. Ingen gåshudkänsla. Den är svår att förklara, det känns som det blåser även om det inte gör det. Men nu gjorde det ju det, så jag fick snart dra på mig mössan istället. Stoppade ner min oälskade peruk i fickan på jackan istället. Det hade nog inte perukmakaren gillat. Den ska ju behandlas som en liten bebis nästan. Men så tänkte jag, varför ska jag ens ha en peruk som jag vantrivs så med? Kanske ska sluta använda den helt? Det är inget fel på modellen nu när min goa vän L klippt den fint, men den är ju så obekväm. Det känns som jag ska på maskerad i den eller att jag försöker dölja något fult. Att jag inte vågar stå för det jag är. Att jag försöker vara nåt annat. Men det finns ju inga bra alternativ direkt... Fan!

Har börjat tappa lite ögonfransar nu också. Är det något på min kropp jag gillat så var det just håret och mina ögonfransar. Resten har jag aldrig någonsin varit något fan av. Märkligt! Vad har jag gjort för nåt ont för att förtjäna detta? Det kanske är straffet för att jag inte har älskat mig själv? Att jag inte har tagit hand om mig själv. Jag lovar mig själv hela tiden att jag ska göra det. Börja träna. Äta rätt. Smörja in min kropp. Göra saker som jag mår bra av utan att ha dåligt samvete. Lära mig att ta emot och inte bara ge till andra. Jag skjuter upp allt sånt här hela tiden och när jag gör det skjuter jag upp mina behov och mitt välmående har jag insett nu. Förhoppningsvis är detta ett uppvaknande, om än ett otrevligt sådant, och en andra chans till att göra det bästa av det jag har. För jag vill ju vara här med er. Jag känner en sådan otrolig kärlek till allt nu när jag inser att man inte kan ta allt för givet.