Har ändå mått ganska bra i veckan. Min sänkta FEC dos har gjort att jag känt mig helt ok... Så ok att jag blir orolig över om cellgifterna verkligen gjort sitt jobb den här gången. Mår hellre skit av biverkningarna om det är det som krävs för att cellgifterna ska ta död på Herr Cancer. Så nu är jag orolig för det...och så är jag orolig för nåt nytt jag fått veta.... Jag fick hem min journal häromdan och i den stod det nåt jag inte visste innan. Att min cysta/tumör brast när läkaren skulle ta ut den ur bröstet. Innehållet rann ut - i bröstet. Vad betyder det? Kan jag ha cancerceller i hela bröstet nu då? Eller kunde de torka/suga upp det genast? Hade jag vetat detta innan andra operationen kanske jag valt att de skulle ta bort hela bröstet istället... Suck! Det är hela tiden nåt nytt att oroa sig för. Ringde sjukhuset, men fick en telefontid med läkaren först på torsdag nästa vecka. Det blir "bara" till att vänta.
Frågade mina MBC-systrar om råd om detta och jag tyckte att ett svar lät ganska vettigt. Om cancern skulle komma tillbaka, så kommer den oftast tillbaks i bröstet. Har man inget bröst kvar, så sätter det sig i lungorna eller skelettet. Därför är det bra att ha kvar brösten, så att jag kan ta bort dem om det ev skulle komma tillbaka. Det är ju tur i oturen att få cancer i kroppsdelar som man kan plocka bort och leva utan.
Fast jag har inte tänkt att cancern ska komma tillbaks. Det får fanimej vara bra sen! Orkar inte mer. Helt plötsligt från ingenstans har dumma tankar poppat upp i huvudet på mig om OM. Tänk om... De där tankarna som jag faktiskt varit riktigt duktig på att stoppa innan de gått för långt. Tänk om det kommer tillbaka. Tänk om det inte går vägen. Tänk om M´s kommer tillbaka...och inte går vägen. Sånt har hänt förr. Vad händer då med bar....vill inte ens tänka färdigt den tanken. Jag blir så rädd och ledsen. Jag är inte rädd för att dö, jag är inte rädd för min egen skull. Men jag vill inte lämna mina älskade barn utan mamma - eller pappa. Den tanken är outhärdlig!!!
Kanske borde gå och prata med en kurator ändå. Det är nog bra. Borde väl gjort det för längesen. Men när jag mår bra tycker jag inte att jag behöver det. Och när jag mår dåligt mår jag för dåligt för att orka ta tag i det.
För att lätta upp stämningen lite på bloggen, så kan jag meddela att mitt hår växer lite. Inte riktigt över hela huvudet, det är lite kalt på bakhuvudet fortfarande, men på resten har det kommit lite lite grann. Nån millimeter eller så. Och här och var där jag inte varit helt kal har det vuxit lite mer. Vi får väl se hur det här utvecklar sig.
Åh vilka jobbiga tankar, förstår att det kä nns outhärdligt... Tror nog också att du skulle behöva prata med någon riktigt klok och kunnig kurator. Du kan inte orka med detta utan proffessionell hjälp, det blir för tungt. Kärlek till dig och familjen! Nina
SvaraRaderaKänner så väl igen mig i dina tankar, speciellt det där med att jag när jag mår bra (vilket just nu är ungefär 1,5 vecka i månaden)inte funderar på att jag kanske behöver kuratorshjälp. Och när jag mår skit finns det inte på världskartan att jag skulle orka ta mig för att ta tag i det...eller nåt annat för den delen.
SvaraRaderaMen vi kämpar på, för starka är vi trots allt! :)
Kram, Lotta
Ps.Mitt hår växer också på så här mitt i cellgiftsträsket, men jag rakade bort de små fåniga fjunen igår igen. Tänker att jag låter det växa fritt sen när jag fått alla omgångar gift :P
Älskade.... förstår dina tankar och oro... När mina cystor upptäcktes i levern för 2 år sedan var det många oroliga veckor innan de konstaterades godartade. Risken för metastaser fanns (finns) även om hudcancern florerade mer än 10 år tidigare. Jag fullkomligt terroriserade min läkare med frågor och funderingar!!! Tycker det är jättebra att du börjar i den änden för att sedan kanske få en kuratorkontakt..
SvaraRaderaOm kom ihåg att jag lyssnar gärna... Jag kan inte svara på det medicinska, men du får ventilera hur mycket du vill!!
Vi är många som följer dig och älskar dig. Glöm aldrig det, världens bästa Annica! <3