Ett steg fram och två steg bak

Det har gått 8 veckor sedan jag träffade min läkare i Uddevalla nu. Lika lång tid har det tagit för en enkel jävla remiss att nå en psykolog/psykoterapeut som vill ta emot mig. Det är fanimej skandal! Inte sjutton behöver man en psykolog för skoj skull, så hur kan man neka någon hjälp? Det är ofattbart! Både Öppenpsykiatriska mottagningen på min ort och Sahlgrenska har nekat mig hjälp och skickade sedan tillbaks remissen till remitterande läkare i Uddevalla. De tyckte att jag skulle gå till Vårdcentralen, så dit skickades en ny remiss från Uddevalla. Men då blev jag så trött att jag ringde och bokade tid själv innan den kom fram. Det är så dåligt så det finns inte! Sa till M att jag borde hänga mig i entrén på Sahlgrenska bara för att markera, men antagligen skulle balken gå av, för jag är så tjock. Ingenting är lätt och smidigt för oss. Bara motgångar hela tiden. Mörker och uppförsbackar hela tiden. Undrar hur länge man orkar?!

Jag har börjat med sjukgymnastik i hopp om att bli piggare, gladare och starkare. Körde lite lätt styrketräning några gånger på sjukhemmet i närheten. Kändes helt ok under tiden jag tränade, men efteråt kom ångesten och tröttheten som ett brev på posten. En gång hann jag bara 100 meter innan tårarna plötsligt började rinna längs mina kinder. Helt utan förvarning. Så nu har jag fått ett nytt program att göra hemma istället. Misstänker att det är alla intryck runtomkring som gör att jag mår dåligt. Allt folk, ljud, lukter, stress... Allt påverkar mig så enormt mycket nu.

Jag mår alltså sämre nu än för ett par månader sedan. Jag kan inte ens gå in i en affär utan att det snurrar, jag får dimsyn och det värker över ögonen. Det känns ungefär som om jag har på mig ett par glasögon med Coca cola botten. Men det är bara början. Inom några timmar får jag rejäl ångest, hemsk huvudvärk och mår skit. JÄTTESKIT! Därför vore det toppen att få träffa en vanlig jäkla psykolog som kan få ordning på mig så att jag kan må bättre. Orka träffa folk. Kunna sitta på ett fik. Besöka en affär. Läsa en bok utan att bokstäverna hoppar omkring. Jag klarar inte ens av att läsa igenom mitt eget blogginlägg utan att det snurrar i huvudet på mig. BLÄ! Jag spyr på allt!!!

Foto och text: Privat

 

 

 

Oro

Ibland önskar jag att friska fick känna på vår cancerångest och oro. Kanske bara för en dag eller så. Så att de kan förstå hur jävla dåligt vi mår även om det inte syns på utsidan. Och för att de ska uppskatta sitt liv och sin hälsa lite mer.

Jag har haft ont i brösten i ett par veckor eller så. Till slut blev oron för mycket och jag fick träffa min läkare i Uddevalla idag. Han klämde lite och sa att det kändes så bra så. Att man kunde ha lite ont i bland efter strålning och så. Fick ingen mammo, UL eller röntgen. (Fick det i dec-12) Har ju inte känt nån knöl. Ville egentligen få UL för att kunna känna mig lugn, men ville inte verka sjåpig eller tjatig. Nu, väl hemma, ångrar jag att jag inte frågade. Känner mig alltid så underlägsen alla manliga läkare. Känner mig som en liten barnrumpa som inte kan nånting. Som inte har nåt att säga till om. Fan!!....Blev så ledsen på vägen hem, även om allt verkade bra. Vill ju veta varför det gör ont i bland. Vill vara frisk nu. Vill slippa oron och ångesten. Enligt läkaren har jag störst återfallsrisk inom de två första åren med min Elston 9. (Den snabbast växande sorten.) Det har gått ca 1 år nu.. Men det är såklart ingen garanti att det inte kommer senare. "Oron kommer du att ha kvar hela livet, om du så blir 80 år", sa han. Hur ska man hantera den på bästa sätt? Blockera tankarna när de kommer? Eller...ja, jag vet inte.

Jag är ändå nöjd med att jag äntligen fick ut ett par rejäla primalskrik i bilen hem. Som de har längtat efter att få komma ut!! Det var skönt att bli av med dem!

 

 

 

 

Scars

 

 

 

 

 

 

Fördelen med ångest

Det bästa med att ha ångest är att man kan dricka vin mitt i veckan utan att ha dåligt samvete. Ni andra får snällt vänta med att korka upp tills helgen står för dörren. Inte mer än rättvist. Sen finns det väl i och för sig inte så många andra fördelar med ångest än det...mer än att man vet att man lever... Men bara så ni vet; skulle jag bli alkoholist så är det inte mitt fel! Skål!

The Soul & The Mind

 

 

 

 

 

Stronger

 

 

 

 

 

Skiktröntgen närmar sig, med allt vad det innebär...

Det känns som jag går på ett minfält och att minorna antingen är djupa hål att trilla ner i eller så exploderar de som canceråterfall. Jag går där sakta, försiktigt, på helspänn. Jag kommer längre och längre bort. Solen spricker igenom molntäcket och minfältet verkar ju faktiskt vara en vacker sommaräng. Jag slappnar långsamt av i min spända kropp och njuter av stunden. Tacksam över mitt liv och all kärlek jag har omkring mig. Jag värmer mitt ansikte i solen och ler när jag sätter ner den ena foten framför den andra. KLICK! Falla eller sprängas i bitar?
Idag är en bra dag, det var bara ett stort svart ångestfyllt hål som jag behöver kämpa mig upp ur. Jag lever än. Jag har tur. Men det finns ingen väg tillbaka. Jag kan bara gå frammåt i osäker terräng. Ingen aning om vilken stig som är säker och vilken som kan få mig att sprängas i lika många bitar som det finns stjärnor på himlen. Idag är en bra dag. Jag har ögonen fyllda av tårar men jag får pussa min man och mina barn God Natt.

 

 

Avresa rehab

Tidigt imorgon bitti åker jag till Vidarkliniken. Tre hela veckor. Kändes helt underbart... ända tills jag skulle säga god natt och hejdå till mina älskade små killar nyss. En var helt otröstlig och det dröjde inte länge innan mammahjärtat brast och vi grät ikapp båda två. Den andre sonen undrade varför jag var ledsen...

Jag har köpt coola mjukisdjur till dem som de kan ha både hemma och i skolan när längtan blir för stor. De har även fått brevpapper och pennor för att kunna skriva brev till mig. Vi kommer ju naturligtvis ringa till varandra, men jag får inte lov att ha mobilen på så det blir ju ganska begränsat med kontakt.

Nu känns det mer jobbigt än skönt att komma iväg. Känns som jag kommer gråta hela vägen till Järna imorgon. Kommer antagligen att komma fram rödflammig och svullen i hela ansiktet. Mascarakladd lite här och där... Det är då själva fan att man ska behöva åka iväg på sånt här egentligen. Visst är det skönt att åka iväg, men jag hade hellre åkt 3 veckor till Thailand med hela familjen om jag fick välja såklart. Jävla skitcancer!

Pratade ju förresten med min onkolog förra veckan, och visst kunde min (och andras) cancer sprida sig via blodet. Tyvärr kan man dock inte ta blodprov för att kolla cancermarkörer när det gäller bc. Har man t ex gyncancer så går det. Efter mycket om och men fick jag igenom en skiktröntgen som jag ska göra när jag kommer hem från Vidar. Då ska det letas metastaser.

Onken berättade även att om jag får återfall så är det bra om jag får det i en kroppsdel som går att ta bort, som t ex ett bröst. Om jag däremot får det inne i kroppen, som i en lunga är det inte längre botbart, utan kan eventuellt bara bromsas. Då fick jag så jag teg kan man säga. Att jag dessutom har stor återfallsrisk inom 3-5 år gör ju inte saken bättre. Med andra ord lär jag leva med konstant ångest i 5 år känns det som. Livrädd för minsta lilla symtom. Men enda sättet att fixa denna vidriga situation är att leva för dagen och göra det bästa av den. Att älska sina nära och kära här och nu. Inte skjuta på drömmar, utan göra dem till verklighet. Ingen vet hur lång tid man har kvar här på jorden, men man måste kanske uppleva nåt sånt här för att verkligen inse hur skört livet är.

Ta hand om varandra och pussa lite extra på dina barn ikväll!


Ps. Jag vill inte tjata, men nu är det snart bara en månad kvar till målsnöret i min insamling. Det saknas just nu 2000 kr för att klara målet 10 000 kr. Sätt gärna in en slant för dig, mig...för framtiden! Ds.

Humor

Tänkvärt

Courage

Lyrics

FINAL

I torsdags var det final. I torsdags ägde den sista strålbehandlingen rum och därmed var min cancerbehandling över. Det var med mycket blandade känslor jag gick ut från Strålbehandlingen, Gula stråket 6, på Sahlgrenska i Göteborg. Det var tungt och jag kände mig ledsen och trött. Hade hoppats på att en stor lättnad och att ett visst glädjerus skulle infinna sig när stunden var inne, men det gjorde det inte. Det kändes som jag sprungit flera marathonlopp på rad och störtade över mållinjen helt utmattad. Inte som en vinnare, eller ens stolt över att jag klarat mig hela vägen. Snarare mer som om jag varit jagad av vargar och precis klarat mig med livet i behåll. Alltför skakad över att känna några positiva känslor. Alltför rädd för att ropa Hej, med risk för att vargen ska hitta mitt gömställe. Hur ska jag kunna känna mig trygg? Vem kan lova mig till 100% att jag inte ska kastas ut till cancervargarna snart igen?

Jag vet...ingen vet något om framtiden. Vad som kan hända bakom hörnet. Jag vet att man ska leva i nuet och njuta av livet här och nu. Fånga dagen. Men den där oron gnager inom mig. Jag försöker att inte tänka på det för mycket, för då blir jag tokig. För vad händer våra barn om jag blir sjuk igen...och om M också blir det? Det vore inte första gången i världshistorien det hände. Det är inte helt otänkbart. Jag har tom en vän som råkat ut för det och jag är skiträdd för att det ska hända vår familj också!

När jag kom hem från sista strålningen gick jag och lade mig och sov, trots att det var fantastiskt väder ute. M väckte mig när han kom hem från jobbet och vi packade med oss godsaker och åkte iväg med barnen till havet. Då kändes det äntligen bättre och jag frågade om ett par goda vänner med barn också ville komma ut och skåla med oss. Det gjorde de och vi fick en riktigt mysig kväll på stranden tillsammans.

Ett STORT TACK till min underbara familj och fantastiska vänner som finns där för mig! Alla fina hälsningar på facebook, ni som skålat för mig på finaldagen, ni som uppvaktat med presenter, blommor, vin, champagne och jordgubbar. Ni som finns - bara ett sms bort när min värld håller på att rasa samman. Som tar emot mig när jag faller och pushar mig frammåt när jag glömt hur man går. Tack för all er kärlek och omtanke, jag är så tacksam över att ha er i mitt liv!

Stressigt hjärta

I onsdags försov jag mig och fick skynda som idiot för att hinna i tid till strålningen. Min magmun och matstrupe har troligtvis blivit irriterad av strålningen (och strålad) så jag mår lätt illa. Så på väg till sjukhuset var jag nära att kräkas pga stress och jag fick ont i hjärtat till och från. Jag kom i tid, men kunde inte slappna av, för jag hade tid till kuratorn efteråt och oftast får jag vänta ganska länge på att få komma in på strålningen. Men jag hann dit också. Medans jag satt och pratade med min kurator fick jag ont i hjärtat ganska länge, men så släppte det efter en stund igen.

Vi pratade lite om rehab igen och jag berättade att jag bestämt mig för Vidarkliniken. Då fick jag veta att jag skulle prata med min läkare om att jag ville dit. Jaha. Det var ju lite skumt, för läkaren sa att jag fick ta upp ämnet med en kurator. Naturligtvis är det bara telefontid på morgonen, så jag har missat detta i ett par dagar nu.

Hur som helst så pratade vi om lite annat också, men jag klarar bara inte att öppna upp mig. Dels för att hon är så gott som främmande för mig, dels för att det är jobbigt att sitta mittemot varann på obekväma stolar med känslan om att kuratorn stirrar in i min hjärna och ska "läsa av" mig, men också för att allt är för jobbigt att prata om. Skulle jag verkligen säga som det är så skulle tårarna forsa och de skulle inte ta slut på hela dagen. Sen skulle jag må skit i flera dagar. Så jag ansträngde mig tills jag nästan var blå för att hålla tårarna tillbaka och svarade mest med, "Jodå, det går väl ok" och "Vi kämpar på". Jag kan ju inte påstå att jag ljuger, för jag håller näsan över vattenytan större delen av tiden. Men ibland dras jag ner i djupet till mörka läskiga ställen. Så är det och det är helt normalt. Konstigt vore det väl annars?! Jag tänker satsa på att släppa ut mina monster ur garderoben när jag väl är på rehab. Då ska de få jobba, ha ha.

Efter mötet med kuratorn stressade jag vidare för att gå på bio med familjen och goda vänner. Jag hann knappt äta, men kastade i mig nåt lite snabbt för andra gången på samma dag. Hjärtat fortsatte att bråka med mig och gjorde det resten av dagen till och från, och ända fram tills torsdag förmiddag. Vid det laget tyckte jag det var väldigt obehagligt och pratade med en sköterska på strålmottagningen om det. Hon tog blodtrycket och kollade pulsen, men det såg bara bra ut. Hon tyckte jag skulle uppsöka vårdcentralen så att någon kunde lyssna på hjärtat mm om jag var orolig, men jag kände att det säkert skulle gå över bara jag fick vila ordentligt. Jag är antagligen helt slutkörd så kroppen orkar inte med någon stress över huvud taget. Jag har åkt på en förkylning också, har mörka ringar under ögonen och ser grå och sliten ut. Blääää!!!

Imorse försov jag mig igen, men hann ändå med god marginal. Eftersom det är fredagen den 13:e idag så strulade strålmaskinen, så det blev försenat en timme. Till slut fick vi tom byta rum. En regnig, snorig, hostig och trött dag, men ändå med ett stort glädjeämne då min fina goa vän L fick sin efterlängtade dotter. Hon är helt ljuvligt söt och jag önskar dem all lycka i livet!

Nu kör vi!

Det blev strålning vid 14-tiden i torsdags. Jag fick prata lite med en trevlig sköterska först och sen fick jag hoppa upp och lägga mig på min avgjutna form. De ritade ännu mer på min kropp och kollade inställningar innan de till slut lämnade mig ensam för att stråla från ett annat rum. Det surrade och lät, men kändes eller syntes inget. Jag fick gå över till huvudbyggnaden och lämna blodprov så att de kunde kolla mina värden efter cytostatikabehandlingen. Efteråt mådde jag lite illa, vilket höll i sig resten av dagen. Jag var helt slut när jag kom hem och sov i några timmar.

På fredagen var det dags igen och tejpen de satt över några ritade streck mellan brösten var ingen hit för min hy. Det kliades, sved och var rött och det kändes inget vidare att de skulle stråla på det. De bytte till ett lite skonsammare plåster, men efter 4-5 ggr ska jag få en tatueringsprick där istället. Jag satte Mepilex förband på bröstet för att förhindra brännskador. Men det känns lite underligt att sätta förband innan jag känner eller ser något. Mina svar på blodproven hade kommit och det var godkänt. Hb var lite lågt, 106, men jag är alltid låg. Åkte hem, mådde lite illa och sov i några timmar igen.

Idag var det återigen dags för lite strålning. Jag har fått önska ungefärlig tid för strålning och så sätter sköterskorna upp tid på ett tidkort åt mig, en vecka i stöten. Själva strålningen tar bara ett par minuter, men sen så tar det lite längre stund att kolla så att jag ligger rätt mm. Allt som allt tar det ca 10-20 minuter nu. Första dagen tog det 50 min. När jag låg själv i rummet började det komma dumma tankar. Att det kändes fel att bli strålad. Så onaturligt. Det kan ju liksom inte bara vara bra för kroppen. Undrar hur mkt som blir förstört inne i kroppen bortsett från cancerceller? Hade lust att resa mig och gå därifrån, men det var bara till att bita ihop. Passade på att fråga en sköterska om det var vanligt att man blev illamående efteråt. Det var det väl inte direkt, men visst var det möjligt. Han trodde nog mest att det var psykiskt, vilket jag också egentligen tror. Det är nog mitt betingade illamående som hängt med sen cellgifterna. Min hjärna gillar inte sjukhus längre helt enkelt. Idag har det dock varit bra på den fronten. Men jättetrött är jag ju förstås. 30 behandlingar kvar! Hej å hå!

I wish

Starkare än du tror

Det är ganska ofta jag får höra att någon tror att de inte skulle orka gå igenom en behandling som jag gör. Visst känner jag ibland att jag bara vill försvinna, ge upp och skita i allt, men då kommer ALLTID tankarna på att jag inte kan lämna mina barn. Det är dem som gör att jag kämpar. Att lämna dem utan mamma finns inte på kartan. Den tanken är outhärdlig. Det orkar jag inte ens prata om. Så när någon säger sådär till mig, svarar jag bara att jag inte har nåt val. Det finns ju inget. Självklart skulle du orka gå igenom samma sak som mig. Det är ett helvete, men man får bara ta ett steg i taget.

Uppvaknande

Tårar

Funderade idag på vad som får mig att gråta och göra en lista över det. Insåg snart att det kanske var lättare att göra en lista på vad som inte får mig att gråta. Men skit i listor. Gråtmild som sjutton är jag nuförtiden i alla fall. Kan gråta för nästan vad som helst. En komplimang. Någon som frågar hur jag mår och verkligen menar det. Läsa om andras svårigheter. Jag till och med grinade när jag läste lokaltidningen tidigare i vinter när det handlade om eldsjälarna som jobbar i skidbacken en bit härifrån. Vad fina de är! Suck! Men det är tydligen normalt när man behandlas för cancer. Det ska vara så då. Det gör ju inte ont, så det är helt ok.

Lättnad

Om du trodde att det skönaste som fanns var att ta av sig ett par obekväma strumpbyxor efter en lång dag, så har du fel.
Om du trodde att det var att knäppa upp knappen i dina trånga jeans efter en brakmiddag, så är du helt fel ute också.
Det finns ingen större lättnad, inget skönare, än att ta av sig en peruk. Samtidigt som det är så skönt, så hoppas jag att ni slipper känna den känslan någonsin.

Var en sväng på vårdcentralen idag igen. Syrrorna i Uddevalla ville att jag skulle lämna lite prover för att jag varit förkyld och haft feber i helgen. Tog en promenad dit på max 10 minuter. Jag sa till i receptionen att jag var infektionskänslig, så jag fick ett eget väntrum med öppen dörr ut mot korridoren där folk gick förbi hela tiden. Jag slog mig ned och kände att jag blev varmare och varmare. Behövde verkligen ta av mig perukjäveln innan jag svimmade, men kände att det inte var rätt plats. Tog av mig koftan istället så min tjocka mage syntes i den tajta toppen. Drog till dörren halvvägs och lade mig på britsen för att slappna av, så att jag inte skulle svettas så. Det funkade och efter en stund kändes det ok. Somnade nästan. Det var nämligen extra lång kö just idag, så jag fick vänta i närmare 40 minuter på min tur.

När jag var klar passade jag på att ta en promenad när jag ändå var ute i det fina men blåsiga vädret. Jag hamnade till slut i skogen och plockade med mig lite lingonris. Efter en stund satte jag mig ned vid en grillplats för att vila mig i solen. Jätteskönt! Vid det laget var jag varm igen, så jag drog av mig peruken och då infann sig den där underbara känslan jag hoppas att ni slipper behöva uppleva. Lättnaden. Friheten. Gud, så skönt! Skönt i flera sekunder innan man börjar frysa om bakhuvudet. Ingen vanlig fryskänsla som man har på övriga kroppen. Ingen gåshudkänsla. Den är svår att förklara, det känns som det blåser även om det inte gör det. Men nu gjorde det ju det, så jag fick snart dra på mig mössan istället. Stoppade ner min oälskade peruk i fickan på jackan istället. Det hade nog inte perukmakaren gillat. Den ska ju behandlas som en liten bebis nästan. Men så tänkte jag, varför ska jag ens ha en peruk som jag vantrivs så med? Kanske ska sluta använda den helt? Det är inget fel på modellen nu när min goa vän L klippt den fint, men den är ju så obekväm. Det känns som jag ska på maskerad i den eller att jag försöker dölja något fult. Att jag inte vågar stå för det jag är. Att jag försöker vara nåt annat. Men det finns ju inga bra alternativ direkt... Fan!

Har börjat tappa lite ögonfransar nu också. Är det något på min kropp jag gillat så var det just håret och mina ögonfransar. Resten har jag aldrig någonsin varit något fan av. Märkligt! Vad har jag gjort för nåt ont för att förtjäna detta? Det kanske är straffet för att jag inte har älskat mig själv? Att jag inte har tagit hand om mig själv. Jag lovar mig själv hela tiden att jag ska göra det. Börja träna. Äta rätt. Smörja in min kropp. Göra saker som jag mår bra av utan att ha dåligt samvete. Lära mig att ta emot och inte bara ge till andra. Jag skjuter upp allt sånt här hela tiden och när jag gör det skjuter jag upp mina behov och mitt välmående har jag insett nu. Förhoppningsvis är detta ett uppvaknande, om än ett otrevligt sådant, och en andra chans till att göra det bästa av det jag har. För jag vill ju vara här med er. Jag känner en sådan otrolig kärlek till allt nu när jag inser att man inte kan ta allt för givet.

Tick tack

Ibland när jag lägger mig för att sova så kommer tankarna ikapp...de där jobbiga tankarna som jag försöker blockera om dagarna för att orka. Som t ex tankar om fler barn. Vi har inte haft planer på fler barn. Vi har fullt upp med de två busfrön som vi har, och vill vara så bra föräldrar som möjligt till dem. Men långt in i mitt hjärta har det alltid funnits en längtan efter en dotter och jag känner mig inte helt klar med barndelen. Jag kan inte påstå att jag längtar efter sömnlösa nätter och bebisskrik. Det gör jag verkligen inte. Men det andra...Det mysiga. Att få vara gravid... köpa söta flickkläder och kamma långt flickhår och göra flätor när hon blir äldre.

Men hur blir det nu? Finns det någon möjlighet? Är det ens någon idé att tänka, hoppas och önska längre? Har vi något val? Det stackars barnet kan ju bara inte bli friskt med två föräldrar som gått på cellgifter och brytit ner sina kroppar. Hur var det nu? Frös M ner spermier innan sin behandling. Kan inte komma ihåg, och inte han heller. Men jag tror att han gjorde det. Men jag då? Hur förstörd är jag inuti och hur länge kommer det ta innan min kropp återhämtar sig. Gör den det någonsin innan jag blivit för gammal för att bli gravid? Jag blir 39 år i år. Klockan tickar!

Antagligen är jag sjuk i huvudet och jäkligt egoistisk som ens tänker tanken på att vilja ha fler barn. Man ska vara tacksam för det man har, det vet jag. Men jag har alltid velat ha mer. Velat ha det jag inte har. En avundsjuka som gnager i mig fastän jag inte vill. När man inte har något val gör det extra ont.